Inlåst

Det är några veckor sen det hände men jag blev påmind idag då räkningen kom. På grund av min avsaknad av händer och därför oförmögen att öppna ytterdörren så har Lund kommun förbarmat sig över mig och installerat ett automatiskt lås, en så kallad bostadsanpassning. Tack vare detta lås så kan jag via en någon överdimensionerad fjärrkontroll låsa upp dörren. Dörren håller sig sen uppe i sju sekunder innan den stängs och återigen låses. Det behövs bytas batteri en gång om året men då kommer Ulf och byter. Ulf jobbar på ett privat företag varför de sedan fakturerar mig. Jag ska sedan i min tur betala och skicka in fakturan tillsammans med en blankett till Lunds kommun. Lite omständigt men då det bara varit en gång per år så har det varit ok, i alla fall för mig. Tidigare så fakturerade företaget kommunen direkt vilket sparade oss funktionsnedsatta att dels ligga ute med pengar och dels omaket att fylla i blanketten rätt men Lunds kommun är inte direkt kända för att göra livet för enkelt för den här gruppen. I januari började batteriet bli segt varför jag ringde Ulf som kom och bytte batteri. Blankett och faktura skickades in och en månad senare hade jag pengar tillbaks för insatsen. Men för ett par veckor sedan säger plötsligt min assistent då hon skulle ut med sopor att hon inte kan låsa upp, låskolven vara snurrar och får inte fästa och dörren är låst. Vi testar med att lyfta på batteriet och stänga av och sätta på strömmen till dörren men inget fungerar. Vi kommer inte ut, vi är inlåsta. Jag ringer som vanligt Ulf som för ovanligheten inte svarar varför jag talar in ett meddelade. En timme senare ringer han men han kan inte komma då han står längst upp i kran, varför fick vi inte veta, men han skulle fixa hjälp. Efter ytterligare en timme hör vi en knackning på dörren och jag får prata med Ulfs kollega Johnny via brevinkastet och vi hör Johnny be oss att kasta ut nycklarna genom samma inkast. Sagt och gjort. Johnny låser upp och vi är fria. Han skruvar och funderar fram och tillbaka medan jag fortsätter jobba i vetskapen att vi är fria. Helt plötsligt hörs ett ”aha, nu fattar jag”. Det visar sig att, ursäkta alla yrkeskunniga för den här förklaringen, att pinnen mellan låsvredet och nyckellåset har vridit sig så den ser ut som en korksruvslock. Efter tillräckligt många lockar så orkade inte pinnen vrida sig utan gick helt enkelt av. Johnny åkte iväg och köpte en ny och problemet löste sig. Då i alla fall… en vecka senare så fungerar inte automatiken, då jag trycker på min jättefjärrkontroll så händer ingenting. Åter igen ett samtal till Ulf. Han är på väg till Ystad den här gången men han undrar om vi är inlåsta igen men det är vi ju inte. Naturligtvis sker detta på en fredag, strax efter lunch. För att inte stressa upp Ulf så tycker jag att vi över helgen kan lösa låsproblematiken med nyckel. Återigen vardag och Ulf kommer, den här gången visade det sig att batteriet fått kortslutning varför det byttes. Efter detta drama så lugnade allt ner sig tills idag då en rätt saftig räkning dök upp, blanketten är ifylld, fakturan lagd för automatisk betalning om tio dagar, hoppas bara att Lunds kommun skyndar sig en aning…

Hönsgödsel i Stadsparken

När jag var student i Lund på slutet av 90-talet och det var Valborgsmässoafton, eller det mer vedertagna begreppet i Lund, siste april, så var Stadsparken inte det stora dragplåstret. Det var till idrottsplatsen man gick, ligger ett stenkast från vår nuvarande bostad. I alla fall om man var nationsaktiv och det var ju jag, i Hallands nation. Alla nationerna samlades i Lundagård efter tidig sillfrukost i de respektive nationernas källarlokaler, sällan var vi studenter uppe så tidigt som siste april. Efter Lundagård så gick vi gemensamt genom stan till idrottsplatsen och där var det tävlingar mellan nationerna. Själv var jag aktiv i damdragkampslaget. De flesta i vårt lag hade hämtats från nationen fotbollslag så vi intalade oss att vi hade väldigt starka ben och därför perfekta för dragkamp. Vi var oerhört seriösa, tränade i flera veckor innan, hade dubbskor för att få fäste och handbollsklister på händerna så vi inte tappade greppet, ingen fick heller dricka någon alkohol innan vi vann. För naturligtvis så vann vi och den lyckan kan nog bara jämföras med glädjen att vinna ett OS-guld. Och roligt hade vi, efter tävlingarna gick vi genom Lund upp till Helsingkronas nation där vi drack bubbel innan vi gick hem till Hallands för att piffa inför kvällens och nattens fest. Ingen ens nämnde Stadsparken. Men efter hand växte det fram en fest i parken som blev större och större för varje år. Numer så vallfärdar folk från grannkommunerna för att sitta på en filt i parken och dricka. Redan vid frukostbordet halv 7 ser man genom köksfönstret de tunnklädda studenterna med brassestol och klirrande kassar som går från stationen till Stadsparken. Men inte i år, i år är ingenting sig likt. Efter många om och men beslutade Lunds kommun att spärra av parken med stora staket. Men de litade inte riktigt på att Lunds studenter skulle lyda Folkhälsomyndigheten och här visar kommunen att de ändå har en hel del humor då de väljer att gödsla hela parken med ett ton hönsgödsel just idag. Dessutom så regnar det…

Konsekvenser av Lunds kommuns sparande

I gårdagens tidning Sydsvenskan så fanns ett reportage om Lunds kommuns nya sparidé, att kräva in 65 kronor i månaden som en abonemangsavgift för hjälpmedel. Jag skrev om denna nya avgift på min blogg för någon vecka sen då brevet skickats ut. Jag trodde då att det skulle bli en dryg avgift för många äldre och ensamstående. Enligt reportaget så var denna tanke rätt, tyvärr. Hjälpmedel har enligt Sydsvenskan lämnats tillbaka i massor då man inte har råd att hyra t.ex en rollator då kostnaden blir 780 kronor per år. Men vilka kan då konsekvenserna bli för den som lämnat tillbaka sitt hjälpmedel? Det finns ju en anledning till att en utbildad arbetsterapeut eller fysioterapeut föreskrivit dessa hjälpmedel. Man får ju inte ett hjälpmedel för skoj skull. En av ovannämnda terapeuter kommer hem till dig och provar ut vilka hjälpmedel du behöver. I mitt fall handlar det om ett gåbord, en specialanpassade rollator, manuell rullstol, en förhjöningskudde, armstöd på toaletten, en duschstol mm. Jag behöver verkligen mina hjälpmedel för annars hade jag fått ligga i sängen hela dagen, dessutom hade mitt assistansbolag krävt att jag haft dessa hjälpmedel för mina assistenters arbetsmiljö. Tänk de som har hemtjänst, i de fallen kräver också kommunen att du har hjälpmedel för alla hemsjukvårdares arbetsmiljö. För oss är denna avgift därför tvingande. Det finns så klart en liten skara som bara behövt sina hjälpmedel en kortare tid och som nu fått loss tummarna och lämnat in dem. Men det är nog ganska få, de flesta behöver sina hjälpmedel. Tänk en äldre som behöver sin rollator men som lämnat in den på grund av sin ekonomi, antingen så blir den personen isolerad i sitt hem eller så kanske personen ändå går ut och då tappar balansen och skadar sig. Enligt reportaget så är summan kommunen drar in också försvinnande liten men om konsekvenserna blir fler skador så äts den summan upp rätt snabbt. Hur tänker Lunds kommun, varför attackera en grupp i samhället som redan har det tufft som det är? Finns inget konsekvenstänk över huvud taget? Själv kommer jag att behålla mina hjälpmedel för jag har inget val.

Lunds kommun sparar

För att klara min vardag så har jag vissa hjälpmedel till hands. För att kunna förflytta mig så har jag en rullstol, för att kunna hålla mig ren har jag en duschstol, för att kunna resa mig med mina proteser så har jag ett gåbord. Hade jag inte haft dessa hjälpmedel så hade jag antagligen behövt bo på något vårdboende. Det är många som har hjälpmedel, bara vi ser sig om på stan en dag så upptäcker vi många äldre med sina rollatorer, funktionsnedsatta i sina rullstolar med mera. Dessa hjälpmedel har vi förmånen att låna av kommunen, gratis. När vi inte behöver dem längre så lämnar vi tillbaka dem. Men nu behöver kommunen spara och letar då med ljus och lykta efter fler inkomster. Att skola och barnomsorg sparar är allmänt känt, klasserna blir större och lärarna färre. Nu har kommunen hittat ännu en inkomstkälla; vi tar ut en abonemangsavgift på våra hjälpmedel! Nu heter det inte längre låna, nu ska vi hyra våra hjälpmedel. Men att ha ett hjälpmedel är inte ett frivilligt val, som andra saker vi hyr är, ett hjälpmedel är något man som gammal eller funktionsnedsatt måste ha. Det är till och med ett krav om du ska få hjälp. Vi kan inte bäras eller lyftas överallt som man kan göra med ett spädbarn. Om jag inte hade haft till exempel min rullstol så hade jag behövt bäras överallt vilket så klart är orimligt. Från och med 1 mars ska alla som har hjälpmedel betala en abonemangsavgift på 65 kronor i månaden, en knapp tusenlapp per år. För egen del är det egentligen inget problem men jag har bra förutsättningar, jag jobbar och jag delar boendekostnader med min man. Men alla har inte dessa förutsättningar, är du pensionär eller utförsäkrad med väldigt låg inskomst samt ensamstående så kan den här extra årliga tusenlappen bli en alldeles för hög belastning. Men den är tvingande, du har inget val, du måste ha dina hjälpmedel. Kan inte Lunds kommun hitta andra inkomstkällor? Eller varför inte inkomstpröva den insats? Barnens fritids och förskola inkomstprövas ju, har du väldigt låg inkomst så blir avgiften reducerad. Men inte hjälpmedel, där kostar det lika mycket om du som jag har ett flertal hjälpmedel eller om du bara lånar en rollator som du behöver för att ta dig runt i ditt hem eller för att ta dig ut. Är detta rätt? Eller smyger man helt enkelt på en avgift på en grupp som i regel varken kan eller orkar protestera? Jag hade mycket hellre levt mitt liv utan ett enda hjälpmedel men det kan jag inte, jag måste ha dem.

Resstopp efter tre meter

I morse gick vi upp i god tid så vi skulle hinna packa, duscha och äta frukost så vi skulle kunna åka upp till Stockholm med stil. Allt flöt på som det skulle och vi lämnade lägenheten med två rullstolar, en manuell och en elektrisk, packning och tre personer 25 minuter innan tåget skulle gå och jag tryckte på hissen. Som var helt död. Den var trasig. Jag kunde inte komma ner. Vi skulle inte hinna med tåget. Vi pratade om att Dan skulle lyfta mig ner för trappan men det skulle han inte klara själv och hjälp fanns inte att få på nära håll då alla våra grannar är av modell äldre. Dan ringde hissreperatören som skulle komma så snart som möjligt och jag ringde Riksfärdtjänst som först fick avboka våra biljetter till tåget som då skulle gå om fem minuter. Naturligtvis var de inte ombokningsbara, inga pengar tillbaka, alltså. Sen var ju alla tåg fullbokade resten av dagen. Men en liten, liten möjlighet fanns det 12.24 men de kostade multum. För att få boka dessa biljetter så behövde hon ha tag på handläggaren på Lunds kommun, som naturligtvis inte svarade i telefon. Vi började då fundera på om vi skulle försöka trycka in oss i vår bil så vi kunde köra upp, åh, vad vi ville ha vår anpassade bil klar nu! Just då kom hissreperatören och lagade hissen, fem minuter efter att vårt tåg gått. Dan ringde upp vår vicevärd och påtalade problemet med vilka konsekvenser bostadsrättsföreningens trasiga hiss gav och undrade om de kunde stå för våra biljetter som vi inte kunde använda men det fick vi ta med styrelsen. Jag pratade återigen med Riksfärdtjänst och de hade inte fått tag på kommunen så de biljetter vi kunde få 12.24 var två biljetter i första klass i vagn 2 och min rullstolsplats i vagn 7. Då jag berättade att jag sitter kvar i min rullstol under resan så kunde hon boka platsen bredvid mig för ledsagare och bara en biljett i första klass. Då vi så klart vill/måste sitta tillsammans så tyckte vi att Dan kunde sitta i min manuella rullstol, vilket han gjorde under förra hemresan från Stockholm. Det kunde vi ju göra i praktiken men vi var ju så klart tvugna att ha en biljett till honom. Efter en oerhört krånglig förmiddag så är vi nu faktiskt på väg, David sitter bredvid mig med sin IPad, jag sitter i min rullstol med min IPad och Dan sitter i min manuella rullstol med sin dator. Sociala är vi på vår resa, samtidigt har vi en tom, lyxig första klassbiljett några vagnar ifrån…

Gnällig och otacksam

Jag har haft lite svårt att finna inspirationen att skriva något på min blogg i några veckor men fick idag till slut ett uppslag. Tror jag kan välkomna mitt första nättroll. I mitt sista inlägg så kritiserade jag tillvägagångssättet Lunds kommun har vad gäller betalningen av bostadsanpassning. Jag gjorde mig lite lustig över hur krångligt det var med kopior och skärmdumpar. Idag kom det svidande kritik över min inkompetens i kommentatorsfältet (se kommentarer under föregående inlägg), jag som jobbade på Arbetsförmedlingen borde veta hur man gör en skärmdump. Jag svarade att mitt syfte med bloggen är bland annat att berätta hur livet är som funktionsnedsatt i Sverige, landet som säger att alla är lika värda oavsett vad som händer i livet men där det inte alltid stämmer. Jag fick då ett snabbt svar att min blogg och jag är både otacksam och gnällig och det räknades upp en rad åtgärder jag blivit beviljad. En av åtgärderna jag tydligen var otacksam över var alla anpassningar som gjorts på mitt jobb. Alternativet till dessa anpassningar var sjukskrivning 100 % och sedermera sjukersättning, dvs förtidspensionering, vad hade inte det kostat? Dessutom hade jag mage att ha sommarnöjen!!! Detta sommarnöje är den sommarstuga mina föräldrar slet och stretade ihop till 1975. Jag blev först helt paff och ledsen men efter ett tag hämtade jag mig. Började fundera över vad jag gjort denna person, har jag träffat honom/henne? Frågorna hopade sig. Antagligen gillar inte personen ifråga att en massa skattepengar slösats på mig men vill då berätta att dessa skattepengar har jag betalat ett oerhört högt pris för. Helst hade jag inte velat ha en krona av dem utan levt ett helt normalt liv utan att behöva be om hjälp med allt. Jag vill genom min blogg berätta att talesättet det gäller att vara frisk för att vara sjuk stämmer enormt bra. Jag måste kämpa enormt mycket för varje åtgärd jag blivit beviljad. Det kommer inte av sig självt. Hoppas innerligt att intrycket att jag är gnällig och otacksam är isolerad till en person då jag flera gånger i denna blogg uttryckt lyckan över att ha fått överleva en septisk chock och få vara med då mitt barn växer upp.

Tillgänglighet

Sedan jag hamnade i rullstol så har jag upptäckt hur små saker kan göra att jag absolut inte kan ta mig fram och eller gör mitt liv betydligt besvärligare. Mycket av detta har avhjälpts genom anpassning, hemma har jag en fjärrstyrd nyckel, inga trösklar, breda dörrar med mera. Alla byggnader som byggts efter (tror jag) 79 är också något så när anpassade. Men ibland, eller ganska ofta, så stöter jag på patrull. Igår var jag å jobbets vägnar på konferens i Lunds nya kommunhus Kristallen. En enorm byggnad i glas precis bakom stationen. När jag skulle in så öppnade sig den automatiska dörren till hälften så min assistent fick baxa upp den. När vi sen efter konferensen skulle ut via säkerhetsspärren så fanns det två väldigt smala snurrdörrar som kunde öppnas via en knapp med nyckel på. I mitten fanns en tjusig grind som enbart kunde öppnas av betrodda med kort. Betrodd var inte jag som besökare så min assistent fick gå genom snurrdörren och hämta någon i receptionen som fick komma och öppna för mig med sitt kort. Jag kunde inte låta bli att påpeka denna brist att de som sitter i rullstol, går med rollator, har barnvagn med mera inte kan ta sig ut ur Lunds kommunhus utan att någon som jobbar där kommer med sitt kort. Receptionisten höll med och skulle föra detta vidare. Själv blev jag lite besviken att ingen tidigare verkar tänkt på denna säkerhetsbrist, tänk om det börjar brinna, då hade jag varit fast innanför glasgrinden utan att på egen maskin kunnat ta mig ut.

När jag ändå är på korståg mot missade anpassningar så måste jag även ta upp mitt besök på handkirurgen i Malmö idag. Under den automatiska dörröppningsknappen in till receptionen så hade någon placerat en stol så den gick inte att nå för sittande personer. Framför apparaten där man trycker ut kölappar stod en låda med skoskydd så den kunde jag heller inte nå. Efter min anmälan i receptionen så skulle jag via hiss åka upp till fjärde våningen. Hissen var dock lite snål med hur länge dörren stod öppen innan den gled igen så jag hann inte manövrera in rullstolen innan den gick igen. Min assistent fick trycka sig in i hissen så hissdörren höll sig uppe i de två extra sekunder jag behövde för att ta mig in.

Nog om gnäll, själva armprotesträningen gick mycket bra idag efter en knackig inledning. Jag satte till och med på kaffe med proteserna, i och för sig med en del assistans av min arbetsterapeut. Vi kom även på lite styrketräningsövningar med proteserna på, kan inte förstå varför vi inte gjort det tidigare för de är verkligen tunga.  Ibland tryter motivationen att träna med proteserna hemma då de skaver, är tunga och hamnar fel så att den elektriska funktionen att öppna och stänga handen försvinner. Men som min arbetsterapeut förklarade att all träning jag gör nu har jag igen då även armarna får osseointegrerade implantat så det är ju jag som har bollen…

Bostadsanpassningens faror

Inför vår flytt till Lund så fick jag veta att det var möjligt att ansöka om bostadsanpassning. Något jag hemskt gärna ville klara av var att ta mig ut och in ur lägenheten själv och detta gick att ordna. Till dörren mot gatan sattes en sensor in som sände en signal till den fjärrkontroll som var fäst vid rullstolen och via ett tryck på den så kunde dörren öppnas. Till dörren in till lägenheten ordnades något liknande med en arm som sattes ovanför dörren som liksom drog upp dörren samtidigt som låset låstes upp via ett enkelt tryck på fjärrkontrollen. Allt fungerade helt suveränt och jag kunde utan problem rulla in och ut ur lägenheten, vilken frihet! Under tiden det fungerade, har jag fått erfara. Vid nyår gick fästet sönder på rullstolen där fjärrkontrollen var fäst så jag kontaktade samma tjänsteman på kommunen som beviljat all anpassning från början men fick veta att det som sitter på rullstolen har inte de med att göra, trots att de satte dit den från början. Nu började en vild jakt på vem som kunde tänkas vara ansvarig för detta. Till slut lovade arbetsterapeuten på vårdcentralen att ordna detta. Hon har också jagat runt och enligt vår mailkorrespondans så har även hon blivit skickad mellan en massa instanser. Men, imorgon, tre och en halv månad senare så ska en tekniker komma och ordna ett fäste på rullstolen. Min lösning har varit att ha fjärrkontrollen i fickan men jag når den inte där så någon måste hjälpa mig med att få upp den därifrån för att kunna öppna dörren så den högt efterlängtade friheten har alltså varit försvunnen.

Mitt i allt detta så slutade dörröppningsfunktionen in till lägenheten att fungera. Jag kunde inte längre låsa upp och öppna dörren med min fjärrkontroll utan detta måste ske med nyckel och ett kraftigt drag i dörren då armen som sitter ovanför gör dörren väldigt trög. Kontentan är alltså att jag har inga som helst möjligheter att öppna dörren utan hjälp så nu infann sig en liten rädsla över att vara hemma själv. Om det skulle börja brinna så skulle jag inte komma ut, bostadsanpassningen blev en fara. Jag mailade samma tjänsteman som informerade att hon nog missat att informera mig att det inte går att felanmäla till kommunen utan jag skulle felanmäla direkt till företaget. Hon ursäktade sig också att då hon var ny på jobbet så hade hon också missat att informera att kommunen inte står som ägare utan det gör jag, något jag blev informerad om tvärtom i början. Nu är det så att det är en mängd olika företag som varit inblandade i anpassningen och jag vet inte vilka det är och jag vet således inte vilka jag ska vända mig till. Hade jag bara vetat att jag skulle stå som ägare så hade jag frågat de hantverkare som var ute och ordnade allt hur jag skulle göra om något gick fel. Informationen jag fick var att jag skulle kontakta kommunen. Jag felanmälde i alla fall dörren till slut till rätt företag. Tyvärr visar de inget större intresse att komma ut och laga så nu sitter jag här, efter säkert 20 samtal med en dörr som hindrar mig från att komma ut.

Jag ifrågasätter starkt varför det ska vara så krångligt? Jag har ett flertal års erfarenhet av studier på universitetsnivå samt ett arbete som kräver stor lösningsfokusering men jag klarar inte av att ordna fel i mitt eget hem pga en alldeles för svår byråkrati. Mycket hamnar i gränslandet mellan två personers arbetsuppgifter och då vill ingen ta i problemet för tänk om man måste göra något som ligger utanför ens uppgift? Istället bollas gamla, sjuka och funktionsnedsatta mellan olika instanser vilket ofta slutar med att man ger upp, man orkar inte kriga för allt. Snälla ni som har makt att ändra, kan ni inte försöka att göra det lite enklare, det kan väl inte vara så svårt? Återigen stämmer devisen, du måste vara frisk för att vara sjuk…

Förvaltningsrättens dom

I maj förra året var jag på möte med Lunds kommuns representanter, myndighetschefen, chefen över LSS-handläggarna samt chefen över hemtjänsten för yngre. Anledningen var att jag ville få en vettig förklaring varför de inte kunde bevilja mig 20 minuters hemtjänst varje kväll vid läggning trots att andra kommuner kunde bevilja detta. Jag hade till och med tänkt mig att betala dem med assistanspengar så kommunen gick in och hade en del av assistansen. De sa att de av princip inte säljer tjänster, det var inget politiskt beslut utan en sedvänja de utvecklat. En av cheferna sa även att ”hur skulle det se ut om alla gjorde som du”. Jag tyckte mig inte få en vettig förklaring utan överklagade deras beslut till Förvaltningsrätten. Tiden gick sen och jag lärde mig själv samt med Dans hjälp att lägga mig utan vare sig assistans eller hemtjänst. I veckan kom beslutet, avslag. Det stod att jag hade en god levnadsnivå då kommunen erbjudit sig att ta över hela assistansen. Det stämmer, cheferna kom med det förslaget vid mötet i maj, fyra månader efter att min LSS-handläggare sagt att kommunen inte utförde assistans utan det gjorde de privata alternativen. Två olika svar, alltså. När jag vid mötet bad att få se vilka alternativ av anordnare de hade så visade det sig att man inte kan välja, det sker via avrop. Jag sa då nej, jag vill dels kunna välja vilka som kommer in i mitt liv och familj, dels därför jag då haft mitt assistansföretag i fyra månader och var fullt nöjd med dem. Jag måste bara här ifrågasätta ett par uttalanden. För det första, en god levnadsnivå, vad är det, vem bestämmer vad som är en god levnadsnivå för just mig eller är det verkligen ett standardiserat begrepp? För mig är det inte en god levnadsnivå att behöva strida om när och hur jag ska lägga mig. I min naivitet trodde jag att vårt samhälle var betydligt mer individualiserat än vad det visat sig vara. Det andra jag vill ifrågasätta är valfriheten. Nästan allt i vårt samhälle går mot det fria valet, val av skola, vårdcentral, äldrevård med mera. Men inte hos Lunds kommun vad det gäller val av assistans, om de nu verkligen har det med tanke på att handläggaren sa att de inte har medan cheferna säger att de har. Det sorgliga i allt detta är alla strider man måste ta, strider jag i min vildaste fantasi inte trodde man skulle behöva ta innan jag blev sjuk men nu vet jag, tyvärr, bättre.

Om tanttidningar och att vara funktionsnedsatt i Lund

Denna vecka är det ett reportage om mig i tanttidningen Allas. Ordet tanttidning är skrivet med mycket kärlek. Dessa tidningar har alltid varit närvarande i min uppväxt då min mor alltid prenumererat på Allers och tidigare även Året Runt. Allas dök även upp vid vårt köksbord vid jämna tillfällen så alltid låg de till hands för en genomläsning. Det var de livsomvälvande reportagen typ det hände mig, teman på recept typ de bästa skaldjurspajerna, virkbeskrivningar, en roman, en novell, trädgårdstips typ så får du dina rosor att blomma året runt, korsord för både barn och vuxna, en serie, de bästa husmorstipsen typ så får du bort stearin på finblusen samt så mycket mer. Det är alltså med stor stolthet som jag får vara med i veckans Allas! 

Idag har jag även donat med att få till en tripp till stugan nästa helg, inte det enklaste när det är en enorm logistik som ska till. Först och främst hjälpmedel, hur ska jag komma in i stugan och hur ska jag duscha. Jag blev hänvisad att ringa arbetsterapeuten i Lund som hänvisade mig till sin kollega i Sölvesborg som hänvisade mig till hjälpmedelscentralen i Karlskrona. Där fick jag äntligen napp, jag får hyra en duschstol för 375 kronor i månaden och två ramper även de för 375 kronor i månaden. Ganska dyrt att inte kunna gå in eller stå och duscha men det ska inte vara gratis att unna sig lyxen att tillbringa en helg i en annan kommun. Nästa problem var ett trygghetslarm då jag, Dan och David är där själva och till min stora förvåning så gick det att lösa på bara sex-sju samtal. Jag ringde först enhetschefen i Lund som sa att hon inte hade hand om det men som ringde upp och sa att hon visst hade det i alla fall. Hon la en beställning till Sölvesborg så jag fick ringa en biståndshandläggare där och sedan till larmcentralen men så var det löst. Transporten skulle bli enkel, bara ringa färdtjänsten i Lund. Först fick jag uppge när jag skulle resa och sen vart. Han letade länge och väl och fann till sist vägen till stugan men helt plötsligt vände han och sa: Lunds färdtjänst kör inte till Sölvesborg. Varför frågade jag men fick svaret att det bara är så. Jag ville få namnet på hans chef men fick inte detta och helt plötsligt la han på… Jag blev helt paff och min assistent Sanna förbannad. Som tur väl är så kan jag åka tåg för aldrig någonsin igen färdtjänst. Tydligen har det varit mycket skriverier om hur illa skött den verksamheten är.

Nästa briljanta sida som Lunds kommun visade idag var ett avslag på min överklagan om parkeringstillstånd då jag åker som medpassagerare. Jag skickade med ett intyg från min sjukgymnast att jag inte kan stå utan tillsyn i proteser och gåbord och elrullstolen får inte plats i bilen. Detta har de inte alls tagit hänsyn till utan har skickat ut samma avslag som tidigare.  Får de verkligen göra så? Vad är det då för mening med att erbjuda att du kan överklaga ett beslut? Jag försökte nå Öhrström vid tekniska förvaltningen men hon gick ej att nå idag. Men, jag ska inte ge mig, jag vill ha en förklaring. Imorgon är det dags för operation men imorgon är en annan dag som vi säger nu i schlagertider.