Bilen är hemma!

I mars 2018 skrev överläkaren på Orup det läkarutlåtande som Försäkringskassan kräver vid ansökan om bilstöd. Bilstöd innebär att FK beviljar ombyggnad av en bil så vi som inte kan åka eller köra en vanlig bil har möjlighet att göra det och i viss mån slippa åka färdtjänst och med det slippa ändlös väntan på en bil som i bästa fall kommer. Med andra ord: frihet. Strax därefter skickade jag in den flersidiga ansökan till samma myndighet. En månad senare, i maj 18, blir jag telefonintervjuad av en handläggare på FK så jag med egna ord fick berätta om varför jag ansökt och varför jag behöver en anpassad bil. I början av juni kommer en handläggare från Trafikverket hem till oss för att diskutera bilmodeller och anpassningar. I slutet av juni åker vi ut till Bilanpassningsföretaget i Staffanstorp och där finns även en arbetsterapeut från Mobilitetscenter för att ännu mer diskutera anpassningar. Då kändes det verkligen som om vi snart skulle ha bilen i hamn. Men sommaren gick och stora delar av hösten tills jag så skulle övningsköra för att nu inte längre diskutera anpassningar utan nu prova anpassningar genom att KÖRA bilen också. Detta var i november 18. Jag frågade då om de tror att vi har bilen till sommaren, de bytte lite blickar och sa sen att till någon sommar har vi bilen. I december så skickade arbetsterapeuten in sina kommentarer till FK och strax efter fick vi hem ett brev där vi skulle lista bilar vi kunde tänka oss. Vi skickade in fyra förslag till FK. De skickade i sin tur dessa förslag på remiss till Mobilitetscenter som svarade FK vilka anpassningar som skulle behöva göras i de olika bilarna för att jag skulle kunna köra den. FK kokade sen ner det till det alternativ som skulle vara enklast att anpassa, vilket blev en Volkswagen multivan, eller i mina ögon, en hantverkarbil. Vi fick beslutet från FK i mars 19. Vi hade då ett halvår på oss att hitta en bil som inte var äldre än tre år och som inte gått mer än 6000 mil. Vi hittade inga sådana, trots idogt letande,  i alla fall inga begagnade som inte kostade nästan lika mycket som en ny. Valet var då ganska lätt, i juni 19 beställde vi en ny bil. Ännu en sommar gick men i slutet av augusti så hade vår nya bil nått Sverige och transporterades till Staffanstorp. Jag hade då fått för mig att det skulle ta tre veckor att färdigställa alla anpassningar. Det gjorde det inte, det tog tre månader. Vid ett flertal tillfällen har jag åkt ut och hälsat på bilen för att prova ut olika anpassningar så de passar mig. Idag åkte så jag och Dan med taxi till Staffanstorp för att hämta vår nya bil. Det är vissa saker kvar som ska justeras så vi behöver åka till Staffanstorp igen men idag kunde vi båda två hämta David från skolan i bil och nu står den i garaget! Vi är inte helt vana vid att manövrera en lift med rullstol på, inte heller på att manövrera in den stora elrullstolen i ett lås som är fäst vid golvet. Inte heller är vi vana vid vridbara säten men vi tänker att vi lär oss. Det tog alltså lite tid att parkera muskedundret i garaget men det gick, nästa gång går det enklare! Som sagt en del kvar att göra, så summan av denna bilstödsprocess är nästan två år. Och jag som inte har något tålamod, jag har verkligen prövats! Behöver nog ta in vilken frihet detta innebär, förstår nog inte vidden av att vi har en bil som jag kan åka med i och som jag, förhoppningsvis snart kan köra!

På besök hos bilen del 3

Nej, vi har ännu inte ”fått” vår nya bil, den är fortfarande i Staffanstorp på ombyggnation. Idag åkte jag dit igen för att backa upp på liften, hissas upp i bilen och backa vidare in för att sedan pricka in en låsanordning i golvet som låser fast den stora elrullstolen. Efter det fick jag hoppa upp i förarsätet och via några spakar som sitter nära till hands vrida sätet i rätt riktning. Gas och broms var redan fastmonterat i dörren men idag behövde vi få till den lilla ratten som ska sitta till höger om mig. Efter lite trixande så hittade vi rätt läge. Men den måste gå att vridas undan så fler än jag (läs Dan) också kan köra bilen. Än är bilen alltså inte klar, de har många arbetstimmar kvar innan vi kan köra hem i den gråa Volkswagen multivan.

Men ett nytt problem verkar ha dykt upp, eller i alla fall då två myndigheter ska samarbeta. I samband med att jag bytt efternamn så fick jag hem ett brev från Transportstyrelsen att jag behöver förnya körkortet. Jag ringde upp nämnda myndighet och berättade att jag snart även kommer att ha en anpassad bil. Personen på kundtjänst som jag pratade med tyckte då att jag skulle vänta med förnyandet då jag även behövde få vissa koder på körkortet och hänvisade mig till Trafikverket som skulle ordna det. Jag ringde då den trevlige handläggaren på Trafikverket som vi träffade i samband med att jag ansökte om bilstöd. Han berättade då att han ska skicka en remiss till Transportstyrelsen så fort han får en signal från dem. Ringde så upp Transportstyrelsens kundtjänst igen men de menade att de kunde inte skicka en signal till Trafikverket då de tydligen inte hade en aning om vad det handlar om. Jag berättade då att jag blivit beviljad bilanpassning från Försäkringskassan. Det räckte inte, jag måste skicka in intyg också till dem. Jag frågade då vad det är för intyg men det kunde hon inte svara på och hon vägrade att koppla mig till en handläggare med ansvar för kodning av körkort. Försökte få tag på Trafikverket igen men lyckades inte. Får ta nya tag imorgon. Men varför ska allt vara så krångligt?

Lungröntgen

För snart två veckor sedan fick jag hosta, en hosta av det slaget så man påminns av att man ganska ofta slarvat med sina knipövningar. När jag får hosta så brukar den dessutom gå över efter att par dagar men inte denna hosta, den skrällde långt ner i lungorna och höll även min nygifte man vaken på nätterna. Träningen fick även den läggas på hyllan, vågar inte direkt hoppa studsmatta med den hostan. Efter ännu en natt med lite sömn så ringde jag vårdcentralen och fick höra att jag skulle vänta minst tre veckor med hosta innan jag fick träffa läkare, dessutom fanns det, enligt sjuksköterskan, bra receptfri hostmedicin på apoteket. Alla som någongång köpt receptfri hostmedicin vet att det är jämförbart med att lindra halsont med läkerol. Det vill säga, det hjälper inte alls. Försökte förklara att jag aldrig brukar hosta så länge och hon sa att hon förstod men alla tider var slut för dagen. Jag drog då sepsiskortet där jag förklarade vilka konsekvenser det blivit för mig en gång efter en infektion. Helt plötsligt så fanns det en tid samma dag. När jag kom till vårdcentralen så började de med att ta febern och mäta syresättningen som båda två var bra. Jag fick sen träffa läkaren som skrattade åt kollegans förslag med receptfri hostmedicin, hon skrev istället ut den enda fungerande hostmedicinen Cocillana. Hon lyssnade på lungorna för att utesluta lunginflammation och allt lät bra. Hon ville dock kontrollera så det inte var en propp i lungorna och tog blodprover. Hon kunde direkt se att infektionsvärdet var något förhöjt vilket indikerade ett virus. Lungblodprovet skickades för analys. Jag frågade henne om det faktum att jag legat länge i respirator kunde ge bestående men och det fanns alltid en liten risk. Hon tyckte dessutom att det var väldigt viktigt att jag med min historik sökte hjälp varje gång jag kände att något inte stod helt rätt till. Hon skulle ringa om blodprovet inte var bra. I torsdags ringde hon och berättade om förhöjda värden varför hon ville skicka mig på lungröntgen. Om röntgen skulle visa en propp så skulle jag direkt till akuten. I fredags infann jag mig på klinisk fysiologi på centralblocket i Lund och först sattes en nål i vänster arm och sen fick jag andas in radioaktiva ämnen. Efter det hoppade jag upp på en smal brits och skickades in i en liten tunnel för att först kontrollera andningens väg i lungorna. Det tog så lång tid så jag somnade, efter det så sprutade de in radioaktiva ämnen i blodet för att kontrollera blodets väg och en lika lång röntgenrunda till då jag bara slumrade till. Lite lätt groggy fick jag vänta i väntrummet medan doktorn analyserade röntgenbilderna. De visade inga tecken på propp så jag slapp akuten och kunde åka tillbaka till jobbet. Idag söndag så hostar jag fortfarande något men inte lika mycket men likväl så hostar jag fortfarande. Men, min läkare ska återkoppla i veckan om det är något att utreda, förhoppningsvis så är det bara envis novemberhosta.