Överbelastad vård

Jag ska försöka att skriva detta inlägg så neutralt jag kan men det jag fick se och vara med om under min drygt dygnslånga inläggning i Mölndal gjorde mig rädd kring hur vården mår och hur patientsäkerheten urholkats.

Tisdag morgon 3.45 kom taxin till Lund som skulle föra mig till Mölndal. Då hade jag tre dubbelduschar med descutan bakom mig varför min frisyr kunde jämföras med ett penntrolls vilda hårstil. Redan klockan 6 var jag på plats och fick vänta i det mysiga väntrummet på pre-op med tv 4 nyheter. Snart kom det två till morgonpigga personer som skulle opereras varför stämningen var allt annat än nervös. Klockan 7 fick jag hoppa över in en säng, fick operationskläder, hårnät och premedicinering och snart var jag inne på operationsbordet. Det sedvanliga pysslet påbörjades, nålar sattes, blodtrycksmanchett mätte blodtryck och små klisterlappar på bröstet mätte hjärtfrekvensen. Narkosläkaren satte även en nervblokad i varje ben för att minska smärtan på framsidan av låren. Sen sövdes jag och trots att jag barnsligt nog försöker hålla emot så vinner alltid narkosläkarens medicin. Klockan var då 8.

Klockan 12.45 väcks jag på uppvak och hade inte ont på framsidan av låren då nervblokaden skulle vara i 12-16 timmar. Däremot så hade jag ont på baksidan men den smärtan tog de proffsiga sjuksköterskorna bort via intravenös morfin. Hon berättade då också att jag hade blött kraftigt under operationen, över en liter. Hon höll därför koll på blodvärdet men det låg stabilt runt 120 varför inga blodtransfusioner behövdes. Vid 15 så tyckte hon att jag var så pass pigg och för tillfället smärtstillad varför jag borde få komma upp på avdelningen. Men avdelningen hade då inga platser utan vi fick vänta. En timme senare ringde hon igen och då kunde de inte hitta någon säng men de skulle höra av sig då de hittade en. Ytterligare en timme gick och då visade det sig att de glömt leta efter en säng varför en undersköterska på uppvak helt resolut gav sig ut på jakt efter en säng. Efter fem timmar på uppvak så kom jag upp på en helt kaotisk avdelning. Stressen bara lyste ur personalens ögon och jag fick höra att de var kraftigt underbemannade medan de hade maximalt med patienter. Alla nyopererade och vårdkrävande. Jag försökte att vara så lite krävande jag bara kunde men även de mest viktiga behoven glömde de bort. Jag kunde påminna och få den hjälp jag behöver även om jag fick vänta men alla kan inte det. Det är dock inte deras fel, deras arbetsmiljö var hemsk. Sekretessen var även den under all kritik, om den ens existerade. Vårdpersonalen pratade högt om sina patienter i korridoren så alla kunde höra om hur damen i sal 9 mådde, t.ex. Jag är inte så hemlig av mig men det här kändes inte alls bra. Tänker bara på hur noggranna vi är med sekretessen i mitt arbete. Men samtidigt så hann de inte prioritera patientsekretessen då de bara försökte att ge sina patienter en så dräglig tillvara som möjligt.

Under natten släppte nervblokaderna i benen varför jag fick mer och mer ont. Under förmiddagen så fick jag veta att jag måste på röntgen för något hade inte gått helt rätt till under operationen. Läkaren kom så in med röntgenplåtarna och berättade att de under operationen körde fast med borrarna då de skulle ta bort titanskruvarna vilket gjorde att de fick byta teknik. Resultatet blev en mindre spricka i vänster lårben men en större i höger ben.

Sprickan i mitt högra lårben

Om jag varit gående så hade jag inte kunnat gå men då jag sitter i rullstol så kan det läka ut av sig självt. Jag får dock inte få ett trauma mot benen, typ tryck, fall och absolut ingen studsmattehoppning innan jag varit hos dem på återbesök om tre månader. Om jag råkar ut för ett trauma så ska jag genast uppsöka akuten. Det stod dock fast att jag ändå skulle åka hem samma dag klockan 14. Jag bad då läkaren att inte snåla med smärtstillande då jag hade väldigt ont. Så fort man tar upp smärtstillande med en ortoped så får de något obekvämt uttryck i ögonen och de börjar genast att berätta om hur beroendeframkallande det är. Den amerikanska opioidkrisen lyfts alltid fram och hur illa konsekvenserna kan bli. De missar dock att berätta att läkare i USA skrev ut oxycontin med styrkorna 80 till 160 mg medan de i Sverige skriver ut medicin i styrkan 5 till 10 mg. Men han skulle skriva ut ändå vilket jag var tacksam över.

Taxiresan hem tog över 3,5 timmar då det snöade halva vägen men vi kom fram tack vare en duktig förare. Jag var då hemma igen efter 1,5 dagar på sjukhus men jag hade ont, så vansinnigt ont. Kände att jag var tvungen att spara på medicineringen då läkaren ändå skrivit ut minimalt med smärtstillande. När jag försökte ta mig upp från soffan till rullstol så gjorde det så ont så tårarna bara rann och Dan gjorde sitt allra bästa för att hjälpa mig upp. Till slut kom jag upp men var helt slut i kroppen. Det var väldigt nära ett smärtgenombrott vilket jag är livrädd för, förra gången jag fick det var på infektion i Malmö 2014 och enda sättet att då bryta smärtan var att läkaren fick söva mig. Nu klarade jag mig ändå ifrån det. Jag började då jämföra med hur det var då jag opererades i Mölndal förra gången 2019. Då fick jag absolut inte lämna sjukhuset innan smärtan var så pass hanterbar att den kunde gå att avhjälpa hemma, då handlade det om över en veckas inskrivning efter operation. Nu skrevs jag ut efter ett dygn med sprickor i skelettet. Då såg de också till att skriva ut så pass mycket medicin så det skulle räcka till. Under fredagen försökte jag nå kirurgerna på sjukhuset då jag kände att jag behövde rådgöra med dem kring hur jag ska göra för att hantera smärtan vid framförallt förflyttningar men jag fick aldrig något svar.

Då det gör ont vid förflyttningar så har jag ändå jobbat torsdag och fredag. Det har inte heller varit något problem vad gäller hur påverkad jag blir av smärtstillande då jag inte blir speciellt påverkad.

Det som skrämmer mig i det här vårdförloppet är att patientsäkerheten är så låg. Hade jag vetat att det var så ansträngt så hade jag kunnat vänta med min operation tills det förhoppningsvis lugnat ner sig. Det är också otäckt att det inte går att få tag på personalen på Mölndals sjukhus då det enbart går att kommunicera via mail. Det är också jobbigt att inte riktigt bli trodd på då jag berättar att jag har ont samt att jag tål mer än de flesta då jag medicinerats med morfin från och till i 10 år och jag har faktiskt inte blivit beroende än. Just nu så vill jag bara slippa att ha ont!