Obalans i kroppen

I onsdags förra veckan så vaknade jag med huvudvärk. Jag brukar annars bara vakna med denna åkomma efter ett visst intag av vin men tisdagskvällen hade varit ytterst nykter varför jag kände mig ytterst förfördelad av denna värk. Trots värktabletter gav det sig inte heller. Jag kände mig olustig och ville inte heller träna. På fredagen åkte vi till stugan och nattsömnen blev orolig pga, förutom nämnda huvudvärk även en stark halsbränna gjorde entré. Lägg därtill en dubbel j-kateter som skapar en konstant känsla av urinvägsinfektion så ger det en ytterst gnällig och olustig människa, inte mycket sömn blev det heller. Jag frågade Dan om det är så här det kommer att vara nu då åren läggs på hög att små krämpor kommer hela tiden. Huvudvärken hade inte gett sig i måndags så då ringde jag min vårdcentral och fick en tid. Läkaren ställde en massa frågor men jag kände mig inte förkyld, bara väldigt nedsatt. Då jag äter antibiotika så kunde det inte vara något bakteriellt. Efter en snabbsänka så visade det sig att jag har ett förhöjt infektionsvärde, 52. Inte så höga värden som jag är van vid dock men ändå förhöjt. Jag tyckte att jag fått min förklaring där men läkaren ville ändå följa upp det. Hon landade i att ringa mig i veckan efter att först velat skicka mig till akuten för blodprovstagning. Jag var glad att hon ändrade sig! Snacka om att få sitta länge på akuten då blodprov känns rätt lågprioriterat. Förstod inte heller varför de inte kunde ta blodprov direkt på vårdcentralen heller. För att slippa akuten så fick jag istället gå med på att ringa Urologen som först inte förstod vad de skulle göra men kom fram till att de kan ju alltid hämta in ett urinprov. I onsdags ringde läkaren och jag berättade att huvudvärken blivit bättre även om det inte försvunnit helt. Hon nöjde sig då med sin teori att det var ett virus som nu är på väg bort. Jag ångrade lite att jag sökte vård i måndags, blev lite mycket höna av en fjäder. Men att ha en kropp i obalans är väldigt olustigt varför det kändes bra att få veta att det handlade om ett förhöjt infektionsvärde, trodde först att detta var något man fick räkna med då man håller på att bli gammal men så var det ju då inte. Lovar att uppskatta de dagar mer då jag är helt frisk igen, haha, hur många gånger har jag inte lovat detta!

Att leva med en jj-kateter

Jag blir inte riktigt klok på vad det heter det där som jag för tillfället har inopererat. Dubbel j-kateter, jj-stent eller dubbel j-stent. Inte heller läkarna verkar vara överens, i Kristianstad, där läkaren hade ett namn som börjar på just bokstaven ”J” vägrade kalla den något där bokstaven ”J” för så skrev han inte sitt namn. Han ville att det skulle heta dubbel-knorr för han tyckte att det mer såg ut som en knorr i varje ände. Denna knorr på varje sida av slangen håller fast den dels i njuren och dels i urinblåsan. Roligt för dem att tjafsa om vad det heter, de vet nog inte hur det känns att ha denna stent inopererad, har bestämt mig för att för enkelhetens skull kalla det för just stent. Jag vet hur det känns, det känns som att ha en urinvägsinfektion hela tiden. Till exempel känslan av att behöva kissa fast du gjort precis det. Känslan av trängningar där du måste gå på toa NU. Smärta då knorren på stenten sitter mot väggen på urinblåsan. Men det är inte bara invändigt det känns. För att undvika blodproppar så måste jag ta blodförtunnande sprutor varje morgon i magen varför denna kroppsdel nu antagit en något melerad kulör med allt från blått till gult. För att undvika infektioner då detta främmande föremål finns i kroppen så måste jag äta antibiotika varje dag fast nu har magen på insidan vant sig. Så här ska det vara fram till dess att min läkare anser att den gjort sitt jobb. Denna smärtsamma stent har ju faktiskt ett jobb, ett jobb jag gärna vill att den ska göra, trots allt gnäll. Den vidgar gången mellan urinblåsa och njure, vilket kommer att minska risk för fler njurstenar och, framförallt, undvika eventuell framtida njursvikt som kan leda till dialys. När jag tänker på det så står jag faktiskt ut, att ha känslan av att ha en ständig urinvägsinfektion är nog ingenting mot vad som kan ske om inte stenten får sköta sitt jobb.

Storbråk mitt i nefrostominedläggande

I fredags så fick min vänstra njure börja jobba på ”rätt” sätt, dvs inte rinna ut i en påse utan ner i urinblåsan och sen ut den naturliga vägen. I fredags så pluggades nefrostomin igen och påsen plockades bort. Men själva slangen var kvar, som test förstod jag idag. Om den inopererade jj-katetern inte kunde driva ut vätskan från njuren så skulle jag få ont, men det fick jag inte så då fungerar jj-katetern, eller stenten som den också kallas. Vid halv 11 idag rullade jag upp mot sjukhuset, allt var lugnt i Lund som det brukar vara. Föga visste jag då att det var gruff i östra delen i stan. Vid 11 fick jag komma in på röntgen och en läkare drog ut nefrostomin och plåstrade om det. Nu ska plåstret sitta några dagar och sen är spåren från den förhatliga påsen borta. Jag rullade mot stan och passade på att veckohandla vid Clementstorget. Vad jag inte visste var att tvåhundra meter därifrån så brakade de två gängen från östra Lund ihop igen, precis utanför stationen. När jag så var på väg hem så var stora delar avspärrade och en massa polisbilar stod utanför stationen. Då man ju vill spela cool och inte framstå som någon som står och tittar på olyckor så jag bara sneglade lite. Först trodde jag att en bil kört in i restaurangen då det låg stolar och bord utslängt överallt men annars var det lugnt. Bråket hade då flyttat sig upp till sjukhuset där jag precis varit till följd av en massa poliser. Hela eftermiddagen fylldes sen Lund av polisbilarnas sirener. Först när nyheterna kom på tv så förstod jag vilken otrolig tur jag haft idag, jag skulle lika gärna ha hamnat mitt i storbråket. Men, hursomhelst, nefrostomin är borta så nu kommer jag ”bara

Stenen är borta, men…

Efter en jobbig natt relaterat till laxertabletternas förbannelse men ändå så viktiga funktion så var dagen för den efterlängtade stenoperationen inne. Tidig morgon med dusch följdes av bilfärd med Dan som chaufför till Malmö där en morgontrött David var med. Första stopp var röntgen för att säkerställa stenens nuvarande lokalisering innan jag landade på dagkirurgen klockan halv 8. Efter diverse operationsförberedelser som isättande av nål samt premedicering så kom kirurgen och pratade med mig. Hon var inte alls säker på att stenen skulle komma ut idag då röntgen visat att det är extremt trångt där stenen sitter samt en viss förkalkning som gör det ännu mer trångt. Hon lovade dock att göra sitt bästa. Så var det av till operation med allt pyssel runt mig med slangar, nålar, provtagning med mera så jag jämförde mig med en formel 1 bil vid däckbyte. Sen blev det svart. På uppvaket kom kirurgen och pratade med mig. Hon hade först försökt gå in via urinröret men då hon kom upp till ledaren mellan urinblåsa och njure så var det som att köra in i en vägg, det gick knappt att komma igenom pga av sten och kalk. Vägen till stenen fick gå via nefrostomin och då fick hon ut den. Men problemet var inte löst där. Urinledaren måste breddas annars är risken stor för mer förkalkning och nya stenar. En ny invärtes kateter mellan njure och urinblåsa sattes in, samma som ställde till med de svåra blödningarna i somras men nu en smalare variant. Det fanns inget annat val, förhoppningsvis blir det inte så stora blödningar nu med en smalare slang. Men om det skulle bli det så ska jag genast ringa och läggas in på Urologen i Malmö. Efter åtta veckor så ska de sen kirurgiskt försöka bredda det trånga området. Kan tillägga att de var inte nöjda med att urologerna i Kristianstad inte konsulterade Malmö innan de drog jj-katetern där. Spännande, hamnade mitt i en kissa-in-revir situation. Nefrostomin får sitta kvar tills minst på måndag men redan på fredag ska den plomberas så jag i alla fall slipper påsen. På måndag ska nefrostomin dras på röntgen i Malmö, om det finns tid. Nu blir det alltså minst åtta veckor med en inre kateter, ingen studsmatteträning, sprutor i magen för att undvika blodproppar samt antibiotika. Men, stenjäkeln är i alla fall ute…