10 år sedan

Idag för tio år sedan förändrades mitt liv totalt. Från att ha varigt en 40-årig småbarnsmamma som arbetade heltid och hade svårt att få tiden till att hinna med till att vara en 40-årig patient i respirator som kämpade för livet. Det är alltså idag ett jubileum som kanske inte är värt att firas men i varje fall värt att uppmärksamma. 10 år har gått, jag är idag en 50-årig tonårsmamma som arbetar deltid på 75 %. På pappret är det inte så stor skillnad egentligen, i mitt inre är det inte heller så stor skillnad. Förändringarna är till det yttre.

För tio år sedan så fick jag en extrem frossa och sedan något som liknade en maginfluensa. Inga direkta tecken på sepsis, ett ord jag för övrigt aldrig hade hört tidigare. På natten till den 18 februari så fick jag även domningar i fingrar och tår. Inte fattade jag då att det var en massa blodproppar eller att kärlen läkte. Det kändes dock obehagligt då de blev så kalla så jag tappade upp ett bad. Mitt i natten, försökte vara så tyst som möjligt så jag inte skulle väcka resten av familjen som sov i vardagsrummet då jag blivit lagd i karantän i sovrummet på grund av min ”maginfluensa”. Badet hjälpte inte men det var extremt jobbigt att ta mig upp. Inte så konstigt då jag inte hade så mycket blod i de yttre delarna av kroppen, det som var kvar hade börjat att koagulera. Jag la mig sen på golvet med benen uppe på sängen, vet inte hur jag tänkte där då blodet i så fall försvinner från benen. Antar att huvudet inte heller är på topp då jag hade över 400 i infektionsvärde, men det visste jag inte då. Jag la mig i sängen igen då jag tänkte att det nog är bra att sova. Men det gick inte att somna då jag mådde illa och det var tungt att andas. Det blev svårare och svårare att få luft, jag andades och andades men kroppen ville bara ha mer. Till slut begrep jag att jag inte reder upp det här själv så jag ropade på Dan. Han undrade så klart vad jag ville runt 3 på natten. Han hade sovit sig igenom mitt stökande med bad och annat så när jag bad honom att ringa ambulans så tyckte han att den önskan var något märklig. Vi är båda fostrade i den andan att ambulans ringer man bara om man är döende. Det var jag ju men det visste vi inte så vi enades om att ringa 1177 först. Det var ingen telefonkö dit, som tur var, Dan förklarade sitt ärende varpå de bad honom att ringa ambulans. Då vi väntade på ambulansen så blev andningen tyngre och smärtan på huden blev näst intill outhärdlig, det var väl de små blodpropparna som orsakade det, antar jag. Jag fick ändå den här kluriga idén, jag måste ha bh på mig, att få på den var bland det jobbigaste jag gjort. Jag funderade även på att ta på mig linser men det fåfänga draget vann inte. Ambulansen kom med en man och en kvinna. De hade båda munskydd och handskar. Munskydd då de trodde att jag var magsjuk, handskar för att man så klart alltid har det i sjukvården. De bad mig att andas lugnt för då hyperventilerade jag nästan. Jag förklarade att jag kan inte andas lugnare, detta var det lugnaste jag kunde. Min gissning är att de trodde att jag fått panikångest men så var det ju inte. De bad mig att gå ner till ambulansen. Då det var februari och natt och jag hade trosor, bh och nattlinne på mig så drog jag även på mig en morgonrock och skor. Att gå ner tre halvtrappor med en brinnande sepsis i kroppen är nog som att jämföra med ett maratonlopp för en frisk person. I ambulansen så tog de på mig en syrgasmask som jag inte ville ha då jag mådde så illa men då röt de till och tvingade mig på den. Jag halvlåg på britsen då föraren ringde akuten. Jag hörde honom säga att han hade en kvinnlig patient på 40 år, andningsbesvär, illamående, smärta under huden samt omöjlig att sätta nål på. Sen hörde jag honom säga, ok, vi är där om fem minuter varpå han backade hela Östra Stallmästaregatan, då satt jag framlänges. När han sen började köra med blåljus så satt jag baklänges vilket inte är att rekommendera då man har en pågående sepsis och mår illa. När vi kom fram till akuten så stod ett gäng och väntade i garaget. Båren kördes ut och jag flyttades över i en annan säng och jag kördes in till ett rum. Det stod människor runt mig och alla presenterade sig och sa vad de skulle göra. Jag kände mig som en formel 1 bil som är inne för däckbyte och service under pågående tävling. De satte nålar i nacke och ljumskar, tror inte de kunde sätta i armvecket. Men när de sa att de skulle klippa upp min bh för att sätta EKG-lappar så protesterade jag. Klippa upp, så onödigt, jag kunde ju sätta mig upp och ta av den själv om de inte kunde göra det på riktigt sätt. Jag blev vänligt men bestämt tystad med att en sax klippte upp den. Efter en stund då jag var uppkopplad på alla möjliga sätt så stannar de upp. De behövde koppla upp mig i ytterligare maskiner vilket inte gick då jag var vaken. Läkaren säger att han beklagar men jag har fått en blodförgiftning av mördarbakterier så han måste lägga mig i respirator. Just då kopplade jag inte vad en respirator var, inte heller förstod jag vad det var jag drabbats av. Blodförgiftning? Läkaren använde ”fel” ord men det är förlåtligt, tror inte jag fattat vad sepsis var heller i mitt tillstånd. En narkosläkare som satt bredvid mig säger att jag ska få sova en stund. Just då, precis innan sovmedicinen slår ut mig, så hinner jag fundera på hur jag kunde vara så korkad som åkte hemifrån utan nycklar, telefon eller pengar. Hur skulle jag kunna ta mig hem då jag vaknade ur narkosen? Jag fann lösning, kanske jag kunde låna avdelningens telefon och ringa Dan så han kunde hämta mig då jag inte hade pengar till taxi. Föga visste jag att jag inte skulle komma hem förrän i september.

Dan har berättat att han väcktes av telefonen runt 7 på morgonen då läkaren ville att han skulle komma in då jag hade 50% chans att överleva. Läkaren berättade att jag låg i respirator på intensiven och att mina värden var totalt urusla. Dan kontaktade mina föräldrar som i sin tur kontaktade min bror. Dan fick även leta upp numret till min chef så han kunde meddela att min sjukskrivning blir något längre än de två dagar jag sjukskrivit mig. Medan allt detta oroade mina närmsta så var jag den som var mest skonad. Jag sov. Jag hade ingen aning om att jag flögs till brännskadeintensiven i Linköping då min hud var så skadad att 65 % bara var sår, ungefär som en brännskadad kropp. Jag hade ingen aning om att jag sex dagar senare amputerade armar och ben. Jag hade inte någon aning om att läkarna fick göra ett flertal operationer för att plocka bort hud som var skadad eller att hud från min rygg fick transplanteras. Jag hade ingen aning om att de fick amputera delar av bröst, läppar och näsa. Jag hade ingen aning om att jag blev fullproppad av antibiotika. Jag hade ingen aning om att stressen i kroppen gjorde så att jag tappade håret. Jag hade inte heller någon aning om att jag var nära att förlora tungan. Jag hade inte heller någon aning om att mina lungor inte kunde andas, att jag fick hjärtflimmer, att levern var helt förgiftad eller att njurarna inte fungerade varför jag fick dialys. Allt detta var jag förskonad ifrån att veta. Allt detta fick mina närmsta hantera medan jag sov och drömde en massa bisarra drömmar. När jag sen väl vaknade så tyckte jag att det var ett förfärligt tjat om att de inre organen klarat sig. Varför var det så sensationellt? Som i en bisats så nämnes det att jag var amputerad. Hög på all medicin så var det ganska enkelt att acceptera. Dessutom så berättade Dan det för mig på ett sätt som fick mig att tycka att det var en bagatell. så har jag faktiskt valt att fortsätta se det som.

10 år sedan idag, livet har förändrats totalt men det är till det yttre. Jag är så klart fortfarande amputerad. Jag har efter flera års försök valt att leva utan proteser. Då jag inte har några knän eller händer så är det väldigt mycket svårare att gå med proteser än att sitta i rullstol. Utan knän är det svårare att balansera och om du faller så har du inte händer att ta emot dig med. Det kostar mer än det smakar. Protesarmar är väldigt tunga och det är svårt att använda dem då du inte har någon kontroll varför det är svårt att greppa med dem och lita på greppet. Efter 10 år så har jag kommit fram till att livet är enklare utan konstgjorda kroppsdelar då livet är helt ok ändå.