På MAVA eller medicinska akutavdelningen i Lund

Jag anlände till Lund via ambulanstransport runt 17.30 på måndagseftermiddagen där jag installerades i ett rum med tv! Bara en sån sak, den åkte på direkt. Läkaren kom sen in och tyckte att om febern la sig så kunde jag nog få åka hem dagen därpå. Men riktigt så blev det inte. Vid 21 steg febern i raketfart och jag fick sådan frossa att jag bara låg och skakade under tre filtar medan sjuksköterskan gav mig Alvedon. Efter någon timme kom sen svettningarna helt brutalt varför en läkare tillkallades. Hon ville skicka mig på njurröntgen då hon misstänkte att en njursten inte kommit ut efter njurstensanfallet i mars. Men det blev ingen röntgen så sent varför jag fick en sömntablett och for in i den befriande sömnen. Klockan 4 vaknade jag av att jag frös så jag skakade varför proceduren upprepades med Alvedon och filtar. Vid ronden sen vid 8 så berättade läkarna att de fått svar från blod- och urinodlingarna som gjorts i Karlshamn som båda visade på starka bakterier i både blod och urin vilket gjorde att infektionsvärdet, som vid normala fall ligger på 7, nu låg på drygt 200 och då reagerar ju kroppen med feber men trots all intravenös antibiotika så kom febertopparna med några timmars mellanrum. Allt detta bekräftade att det verkligen är en sepsis, men enligt läkaren så är det slump att jag drabbades igen, det kan tyvärr drabba vem som helst när som helst. Jag kördes upp på njurröntgen och mycket riktigt, mitt emellan vänstra njuren och urinblåsan så satt där en sten. Nu hade i alla fall läkarna något att gå på då njuren inte heller mådde så bra och var förstorad. Beslut togs att en kateter ska via en fin slang sättas över stenen så urinblåsan får hjälp med att leda ut urin i katetern då det inte riktigt kommer förbi njurstenen. Jag hann få ett par plågsamma febertoppar innan proceduren utfördes vid 20.00 på röntgen. Jag fick ligga på sidan på röntgenbordet och lokalbedövades så läkaren kunde föra in den fina slangen över stenen som sen fästes i en kateter. Helt nöjd över att ha en påse hängande från ryggen är jag väl inte men förhoppningsvis så kan det hjälpa infektionsvärdet att gå ner. Jag kom sen ner till rummet där min 97-åriga rumskamrat väntade för att se Sverige förlora mot Ukraina…

När jag sen vaknade igen så upptäckte jag att jag inte haft någon febertopp, betydde det att katetern fungerade? Den fina personalen hjälpte mig med att fräscha upp mig för har man svettats så enormt som jag gjort ett par dagar så luktar man absolut inte hallon och vanilj. Läkarna ville nu att Urologen ska ta över vilka är specialisterna. Troligtvis måste jag även stå på intravenös antibiotika i en vecka så antagligen kommer jag inte hem före måndag. Inom kort ska jag alltså förflyttas till Urologen, i Malmö… men förhoppningsvis kan de på något sätt få bort stenen men påsen bör jag tydligen ha i ett par veckor för att avlasta njuren. Vilket massa stök, tänk om svensk sjukvård istället haft rutinen att följa upp alla patienter som haft njursten för att se om de kommit ut?

Ambulansfärd genom Blekingenatten

Jag som tänkt sammanfatta en av sommarens bästa månader med så mycket glädje och lycka men måste dessvärre avsluta den något sämre, från en sjukhussäng i Karlshamn. Men vi börjar med det bra… vid Davids skolavslutning så flyttade vi mer eller mindre upp till stugan. Dan var med på helgen men måste sen hem och jobba sina allra sista dagar som lärare. Förra helgen kom de bästa vännerna upp och även om det gått mer än ett år sen jag träffade vissa av dem sista så var det som om tiden stått still. Visst, vi blir alla 48 och 49 år i år men vad gör det när vi inuti inte åldrats en dag över 25.

Karin, Cilla, Anna och jag

Sittandes på bryggan som ser ut att vara en stalkerbild med en känd lundapolitiker i bakgrunden.

Mys under parasollet på trädäcket

Vännerna åkte hem på söndagen och fylld av energi kastade jag mig över måndagen jobb där jag skapade min alldeles egna arbetsplats på altanen, dagen då himlen öppnade sig…

Men ändå så mysigt, tänk att ha APT på altanen mitt i grönskan och med fågelkvitter, fin arbetsmiljö. På eftermiddagen så kom sen resten av familjen efter att de varit uppe i Askersund och äntligen kunde sommarvistelsen börja. Hantverkarna är i full gång med friggebod och trädäck så det händer grejer hela tiden.

Midsommarafton firades med släkten, eller min släkt i alla fall. Brorsan med familj kom och så även våra föräldrar så för första gången på knappt ett år var vi alla samlade. Vi satt så länge och pratade så sillunchen kom inte igång förrän 17.00, men vad gjorde det? Barnen var sen nere på ett kvällsdopp och sen satt vi uppe tills det blev för kallt. Midsommardagen var en fin dag och vi lunchade vid den lilla Tredenborgsrestaurangen och avslutade med minigolf och glass innan Malmögästerna åkte söderut igen.

I tisdags började jag att få de första känningarna av en urinvägsinfektion, då jag haft det så många gånger så vet jag vad det är som är på gång. Vårdcentralen tycker dock att man ska vänta några dagar innan man söker vård och sen var ju allt stängt mellan fredag till söndag. Men planen var att ringa vårdcentralen måndag morgon. Men natten mellan lördag och söndag så hände något. Jag fick upp och kissa var tredje timme och det luktade ruttna ägg och sved som om det var taggtråd jag producerat. Vi gick upp runt 9 och jag var bara trött så jag sov hela eftermiddagen. Våra grannar Emma och Peter undrade om vi ville gå ner till restaurangen och äta middag med dem och Lena och Anders men jag orkade inte och Dan skulle hem över natten. Jag försökte äta lite men det smakade inte. Dan frågade flera gånger om han inte skulle stanna men jag tyckte att läget var under kontroll. Han åkte halv 7 och jag la mig i soffan och tittade på gamla repriser av ”Svenska hjärtan” och David spelade på sitt loft. Strax efter 19 så började jag frysa och David hjälpte mig med två Alvedon. Frossan blev dock värre och värre så David hämtade filt, sen överkast och även täcke. Ändå frös jag så vid 21 ringde jag Dan och sa att det är lite för likt symptomen från 2014, han hade precis kommit igång till Lund men kastade sig i bilen norrut. Jag ringde 1177 som tyckte att jag skulle åka till akuten i Kristianstad men om jag skulle börja kräkas så skulle jag ringa 112. Det gick en halvtimme och snart kom de jobbiga illamåendekänningarna och vis av erfarenheten av nedkissade trosor så tänkte jag vara smart och sitta på toan och kräkas i en spann. Jag försökte få David att hämta en spann men han blev helt ifrån sig och sprang ut. Återstod bara golvet. Men vår duktiga unge sprang in till grannarna så snart kom Emma och Lena och deras män tog hand om David medan Emma ringde en ambulans som kom inom en halvtimme. Febern låg då på 40,3 och jag svettades så det rann av mig. Dan kom då också så först fick han ta lite fakta om vad som hände med mig och sen fick han springa över till David som satt med männen och tittade på fotboll. Halv 11 lämnade ambulansen Tredenborg med vidare färd mot Karlshamn då de misstänkte en sepsis. I blåljus åkte vi genom Blekingenatten och vid 23 var jag på plats på akutavdelningen och fick träffa läkare. Han frågade först om jag varit i kontakt med någon med deltavirus men trodde jag inte. Alla möjliga prov togs, covid, blod och urin och då det konstaterades att jag inte hade Covid så fick jag komma in på ett eget rum och då var klockan halv 2 och jag hade fått massor av antibiotika. En kateter sattes och sen somnade jag på en sömntablett efter att jag mailat chefen och smsat assistenten. Vid ronden i förmiddags konstaterades att det var en sepsis som orsakats av en kraftig urinvägsinfektion, precis som jag trodde och tänkte att nu blir nog allt lugnt. Men efter lungröntgen vid lunch fick jag en febertopp till och jag fick Alvedon och bäddades ner med fyra landstingsfiltar och efter några ynkliga timmar så väntar jag nu på transport till Lund då jag bor där så nu får Dan och David åka dit så får vi se när jag skrivs ut. Ännu en anledning att skrota regionerna. Som sagt, ett sämre avslut på juni men sammantaget en fantastik månad.