Corona = inte som man tänkt sig

Egentligen så har coronapandemin inte påverkat oss så mycket, eller jo, det har den nog ändå. Jag har snart jobbat hemifrån i ett år, Dan har periodvis jobbat hemma, vi har inte träffat varken vänner eller föräldrar på länge så visst har det påverkat. Men ingen i vår närhet har drabbats riktigt illa, fast så ska man ju inte säga för risken är att man jinxar det hela… Men nu har vi ju drabbats en del ändå, kan man säga. Tanken var att Dan skulle ha åkt upp till stugan i söndags och jobbat stenhårt med bygge av friggebod och trädäck tillsammans med vår lokala snickare. Imorgon skulle jag och David ha kommit upp så vi kunde fira lite påsk där mellan hammarslagen. Men hantverkaren blev sjuk, i just covid-19. Dan som stod nära honom och granskade ritningar förra helgen testade sig men det var som tur var negativt. Men utan hantverkaren som skulle kört in med grävmaskin via grannarnas trädgård och grävt och sedan lagt grunden så blir det inte heller någon friggebod och trädäck. Det påverkar även våra grannar som inte kan få fint i sin trädgård förrän vi grävt. Ringarna på vattnet blir större. Men inget kan göras förrän hantverkaren är frisk och i dessa tider så måste vi alla bara acceptera läget, vi behöver inte gilla läget men däremot acceptera det. Men vad blir då konsekvenserna, jo vi blir några veckor försenade och är det så farligt egentligen? Vi får tänka om, nu får vi mer tid till att hitta bra möbler, städa ur och möblera. Dessutom så ger det en tid att reflektera över hur nära den här sjukdomen är oss och att den är närvarande hela tiden, vart vi än är och den påminner oss om hur försiktiga vi alla måste vara. Dan kör upp nu istället upp själv imorgon med ett lass och sen åker vi upp någon dag senare i påsk och det är okej, även om det inte var så det var planerat.

Ambulans till akuten

Torsdagen började ju så bra, träning som gick bra, sonen kom iväg till skolan utan några större rabalder, bara flyt med andra ord. Men en liten tendens till magont då jag började jobba men tänkte att det går nog över snart. Jag började jobba med ett ärende men behövde nog bara vila i fem minuter så skulle det gå över. Vi skulle ju ha ett skypemöte så då kunde jag ligga i sängen och lyssna på det. Men det magonda blev värre så Dan, som också jobbade hemma ringde 1177. Då jag började må illa helt plötsligt så fick jag kasta mig in på toaletten. När vi väl kom fram så till 1177 så tyckte de att det skulle undersökas, speciellt med tanke på att jag haft en sepsis. En ambulans kom ganska snabbt och efter en kort undersökning så tog de med mig. Att ligga på fel håll i en ambulans som kör på kullerstenar tillsammans med illamående är ingen hit. Fram kom vi till akuten utan missöden och jag kom direkt in på ett rum. Nu är det ju så att sjukvården vill ha blodprover i massor och jag är ju en av världens mest svårstuckna personer så de skulle testa port-a-cathen men efter ett försök så konstaterade personalen att den fungerade inte. Mitt i allt stickande så började jag må illa igen så de goa sjuksystrarna strök mig i pannan där jag hängde över en kräkpåse och knipövningar hade jag ju inte heller gjort men de var så förstående och ompysslande. Nu visade det sig dock att urinen såg ut som hallonsaft, det var alltså mycket blod i i den och kissnödig var jag hela tiden. Utan några prover tagna så skickades jag på ultraljud. Läkaren tog gelé på hela magen och det hela kändes bekant från 2010 men nu letades det inte efter ett liv utan efter något avvikande. Den första teorin var ju att blindtarmen var inflammerad men den teorin avfärdades direkt. Däremot var ena njuren svullen och även urinledaren ner i urinblåsan. Men för att se ordentligt så måste jag röntgas. Tillbaka på akuten, illamåendet fortsatte men till slut lyckades de få in en nål i högra armen och jag kunde få illamåendestillande direkt i blodet, men det hjälpte inte. Ganska snabbt kom jag upp på röntgen och då var jag så medtagen så de drog mig över från britsen. Efter en stund var jag tillbaka på akuten och lyckades somna till en stund. När jag vaknade så mådde jag inte illa längre, kände mig som en ny människa, nästan, det magonda hade också lindrats något. Snart kom en läkare in och hon berättade att jag har två njurstenar, en i varje urinledare. De har precis lämnat njurarna och håller på att vandra ner till urinblåsan där de ska komma ut den normala vägen. Antagligen så kom smärtan då de skulle igenom någon trång passage. Hon skrev ut medicin och sen fick Dan hämta mig. Vi åkte hem och jag hade inte ont, hemma väntade en orolig David som tyckte att mamma varit på sjukhus tillräckligt. Idag är det som om ingenting hänt, jobbar som vanligt och kan knappt tro att jag för bara ett dygn sen jag var den stackars ynkliga varelsen som låg på rum 8 på Lunds akut.

Körträning nummer ett

Tanken är ju inte att jag bara ska kunna åka bil meningen är ju att jag ska köra den också. Då jag inte längre har 18-åringens mod som jag hade då jag en gång tog körkort utan har förvandlats till en liten fegis så måste jag ju liksom börja om. Försäkringskassan var med på noterna att jag behövde professionell träning med dubbelkommando men inte för att jag blivit en fegis, mer för att det var ett nytt styrsätt. Det tog lite tid att få det beviljat men beslut kom i december. Sen var det ju så att vi ännu inte skaffat vinterdäck varför den första träningen den 26/1 ställdes in, sen kom kylan i februari men idag var värmeförhållandena bättre. Efter att ha jobbat hela förmiddagen så begav sig jag och assistenten till Bulltoftafältet där vi träffade Mats som ska fungera som min körlärare. Med en del ångest så hoppade jag över till förarsätet och han pluggade in dubbelkommandot så han körde in på det stora fältet som stod till mitt förfogande. Jag fick kommandot och det läskiga med automatare är ju att bilen kör själv. Alldeles för snabbt, tyckte jag, bilen kör ju ändå i hela 7 km/h av sig själv så jag hängde först på bromsen vilket innebär att jag med högra vänsterarmen för ett reglage framåt. Trots att jag körde bilen för ett år sen så kändes allt väldigt obekant och känslan av att ”jag kommer aldrig att våga köra om det inte är i ett inhägnat område med pålitlig person bredvid mig med dubbelkommando” smög sig på mig men efter en del rattande med miniratten på min högra arm så kändes det bättre. Efter en timmes körande (läs krypande) så hade jag vid ett par tillfällen kommit upp i den hisnande farten 40 km/h. Men Mats var nöjd och jag med, då menar jag inte nöjdheten ”tack gode gud att det är över” utan mer ”det här var kul, jag vill lära mig mer”. Nästa gång ska vi också köra på Bulltofta men det är mer för att få ihop bilkörning med alla reglage som blinkers, helljus, vindrutetorkare mm som sitter i nackstödet. Sen ska vi ut i trafiken, kanske inte mitt i stan utan mer på landet. Det är som att ta körkort på nytt men utan uppkörning, här handlar det om att ansvaret ligger på mig, när jag känner mig redo så kan jag köra vart jag vill. I slutändan så kommer det att handla om när psyket är redo, när jag inte känner mig som en fegis alltså.

Altanbyråkrati

Nu då stugan är slutbesiktigad så gav vi oss in i nästa projekt, en altan. Då vi använt upp allt bygglov som fanns i den lilla trädgården så fick vi rikta in oss på att bygga altanen som en Attefall. Ritningarna var redan klara så de skickades in direkt, vilket vi egentligen tycker är en fånig regel då man inte behöver bygglov utan bara en anmälan men man bråkar inte med kommunala byggnadsnämnder så vi mailade snällt in ansökan. Helt by the book tänkte vi då altanen likt huset låg med fyra meter från tomtgränsen. Vi var så säkra på att få igenom det så vi tyckte att vi skulle beställa fönster direkt men det gick inte förrän vi fått ett startbesked. Som tur väl var för vi hade missat den lilla finstilta texten som sa att med bygglov får man bygga fyra meter från tomtgränsen men en Attefall måste ligga fyra och en halv meter från tomtgränsen. Men man kan få grannens medgivande men vår granne åt det hållet är kommunen och de tänkte inte ge oss medgivande. Åh, typiskt! Altanen fick kortas en halv meter vilket ställer till det något då jag behöver plats då rullstolen tar plats men i slutändan blir det nog bra ändå, vi får tänka om. Men startbeskedet kom snabbt och altanen är beställd och har lång leveranstid men snickaren gör golvet redan nu så då kommer jag i alla fall in i stugan. Så här kommer vår altan ut, inte helt olikt ett växthus.