Förändringens tid

Jag är så trött på att befinna mig i en ständig rehabprocess. Just nu vill jag bara känna att allt är good enough. Att inte hela tiden behöva kämpa för att bli bättre i allting. Det är sex och ett halvt år sedan jag blev sjuk och direkt efter att respiratorn stängdes av så började kampen tillbaka. I början handlade det om att bara klara av att sitta upp i sängen vilket var målet det första halvåret. När jag väl kom till Orupssjukhuset så blev jag snabbt bättre och gick från klarhet till klarhet. Min rehabprocess skulle bli en baggis och snart efter utskrivningen från sjukhuset så började jag jobba. Snabbt kom jag upp i 50 % och kombinerade jobb med rehab men ganska snart så bromsades framgångarna in. Trots ett flertal perioder på Orup kombinerat med osseointegrerade titanimplantat i benen så kom jag inte så mycket längre i gåendet. Jag blev helt enkelt rädd. I våras så skulle jag komma igång med att gå ordentligt och bokades in på gåskolan i Lund men efter bara ett par besök så stängdes gåskolan pga Coronan. Tanken var att jag skulle träna mycket där för att sen återvända till Orup. Träningen förlades hemma istället och jag övade på. Men någonstans ifrån kom tanken att jag behöver vila från alla krav från mig själv att jag ska gå. Jag behöver känna mig nöjd där jag är. Träna min egen träning, använda proteserna i träningssyfte men just bara få känna mig lite nöjd. Jag stänger inga dörrar, får jag bara vara en stund så kommer säkert lusten tillbaka. Just pga av denna insikt så kommer jag från och med den förste september att jobba 75 %. Min träning kommer ändå att hinnas med för tid kan sparas in på ett annat sätt numer. David började fyran förra vecka så nu kommer han att kunna ta sig fram och tillbaka själv till skolan. Halleluja vilken tidsbesparing det blir! Ingen lämning eller hämtning längre. Men lite otäckt är det att släppa iväg honom ensam. Den här veckan rekognoserar vi skolvägen tillsammans men nästa vecka går även han in i skarpt läge. Förändringens tid är här.

Så otränad

Igår tog semestern slut och jobbet drog i gång igen. David fick lyxa med en extra sommarlovsdag och började inte fyran förräns idag, vår son är alltså en mellanstadieelev, hur gick det till? Skolstarten fick i alla fall firas med en glass i parken. I år har jag haft mycket semester, sammanlagt sju veckor och vi har hunnit med ganska mycket. Det mesta av tiden spenderades i sommarstugan. Dels för att Lund är en ovanlig stad då här inte finns något vatten och således blir alldeles för varm på sommaren och dels för att det är skönt att vara i stugan då vi är ute hela tiden och havet är nära. Jag är ju som bekant väldigt värmekänslig. När andra fryser så är jag varm. Juli passade egentligen mig ganska bra i år då det inte var någon varm och strålande månad. En vecka spenderade vi i Karlshamn då både Dan och David spelade i en tennisturnering så det gjorde inte så mycket att vädret inte var på topp. . Augusti gaskade upp sig vädermässigt och David badade i snitt tre timmar varje eftermiddag så då fick jag snällt sitta på bryggan och beskåda hans badglädje. Men så jag saknar att kunna bada i havet! Hade allt varit som innan 2014 så hade jag varit med på de långa baden så resten av familjen hade fått tjata på mig tills jag gick upp. Men det är bara att acceptera läget, alltså inte gilla läget, det är en helt annan sak. Men kvällarna har varit ljuvliga och ingen sommar har vi väl ätit ute så mycket som den här, givetvis med avstånd! Men det här lättsamma livet sätter sina spår. Ingen träning över huvudtaget på drygt tre veckor. Igår så var jag om inte motiverad utan snarare tvungen att köra igång. Före semestern klarade jag av att hoppa studsmatta i 50 minuter utan att bli så andfådd. Igår klarade jag 25 minuter och flåsade som en blåsbälg och varför får man sådan hosta då man är otränad? Idag var jag på det igen och målet var satt till 30 minuter men slutade på 27 och då klarade jag verkligen inte mer. Varje år är det samma visa och jag lovar mig själv att inte bli så otränad nästa år men blir det ändå. Men det är svårt när ljumma sommarkvällar med rosé och grillat lockar mer…