Farbror Lenin, trädgårdskonsten och Candy crushen

I fredags åkte Dan och David och hälsade på farmor och farfar i Vretstorp, av naturliga anledningar kunde jag inte följa med. Så mycket jag läste på de dagarna har jag inte gjort på flera år. De hade det bra, speciellt i farbror Connys pool och framför brasan efteråt.image image

Efterlängtade kom de tillbaka till stugan i tisdags, med en skadad framskärm, framfarten i de närkingska skogarna hade resulterat i en krock med ett rådjur. Inga kroppsskador dock. Innan de kom hade jag fått besked att farbror Lenin med familj skulle komma till oss, inte den framlidne ryske diktatorn utan helt enkelt Dans bror Lenny. Tisdagkvällen spenderades med pizza och vin. Dagen därpå fyllde Dan år så jag och David åkte in till stan och David valde present: en trollslända och en vindsnurra att sätta i trädgården. image

Vi väntade sen och väntade och till slut kom de: tant Lisa, farbror Lenin och kusinerna Wilma, Ronja och Hanna. Vilken glädje att återses! De vana vid spanska seder efter en månad där så middagen intogs halv 11 på kvällen då brödernas grilling drog ut på tiden. Vin och öl åkte fram och vi stöp i säng halv 3, vilken tur att vi dagen innan skaffat en ny soffa från Ikea. Jag och David hade även en oplockad gås med Lenin, candy crush. När jag var sjuk gick Lenin om oss men äntligen har vi närmat oss, bara en bana bakom så ju är vi snart vak in business. image

Dagen därpå så skulle bröderna Brothers ha revansch i TP då jag och Lisa segrat två år i rad. Bilder efter sista triumfen 2013.image image Tråkigt nog förlorade jag och Lisa i år efter tidernas trashtalk, enligt våra män fick vi bara lätta frågor och de svåra. Dåliga förlorare.  Så här såg det ut i år. image image

David hittade sen trädgården full med mördarsniglar så han försåg sig med en sax och gav sig ut på mördartur, till sina kusiners äckelförskräckelse och förtjusning. Ronja slog på ficklampan och lyste för honom och han klippte enligt henne 118 sniglar. Idag har de åkt, tomt och trist tycker David, vi med.

 

Annonser

Almost famous eller jag och Persbrandt

I våras ringde en journalist, Ossian, från Aftonbladet och undrade om han kunde få intervjua mig. Varför inte, går det att sprida kunskapen om sepsis så blir jag glad. Tänk om någon blir räddad genom att denna person känner igen symptomen för en blodförgiftning. Låter kanske lite förmätet men det hade varit fantastiskt. Intervjun gjordes en eftermiddag i påskas och lille linslusen David var med. Pratet med Ossian skedde vid vårt köksbord och fotografen, Joi, tog sen över och var med oss under promenaden i Stadsparken och shopningen på Hemköp. Här är nu resultatet i dagens bilaga till Aftonbladet, speciellt sista uppslaget är talande, jag och Persbrandt. Folk som inte känner oss tror nog att det är Dan. image image

Hänga med i den mänskliga komedin

Det är lite det allt egentligen handlar om, den mänskliga komedin. Att genomskåda hur flyktigt livet är och hur ödet (eller Gud, för den delen) gör med oss som det vill. Vi kan bara hänga med och inse att livet sällan blir som vi tänkt oss och istället för att låta livet sänka oss tillåta oss att skratta åt det, eller i alla fall småle lite åt det. Många tar för givet att jag ska må dåligt och är förvånade över att jag mår bra. Varför? Kanske för att jag tillåter mig att se komiken i allt som skett, inget går att göra åt det så varför då välja att må dåligt då valet kan göras annorlunda och istället se komiken i det hela. Hur ska vi annors orka leva våra liv? Ekorrhjulets börda väger tungt. Vår utstakade livsbana är rak. När något bryter den blir vi förvirrade, så här skulle ju inte livet bli. Nej, för vi kan inte planera något, bara leva nu och anpassa oss till allt som sker.

Hastigt nedskrivet i Sölvesborg efter ett glas rosé sommaren 2015 med min familj närvarande. Uttrycket att hänga med i den mänskliga komedin är stulet av Gulliou.

Över gränsen?

Var och en får bli lycklig på sin egen fason, var och en lever sitt liv som den vill så länge ingen blir skadad eller far illa av någons beteende. Så tycker jag och det försöker jag leva efter. Idag på tåget var jag dock med om något som kändes över gränsen. En pappa satt med sina döttrar som båda hade långt vackert hår. Han kammade deras hår och ganska snart såg vi att det var en luskam. När kammen var full rengjorde han den omsorgsfullt med handen och slängde en mix av hår och döda löss i den offentliga papperskorgen. Han fortsatte sen med samma procedur på den andra dottern och påpekade att de får skölja av sig lusmedlet då de kommer fram då det gjorde så att håret såg fett ut. Vi satt och tittade lite försiktigt på varandra då detta tilltag var så förvånande så vi började nog tvivla på om det var normalt eller ej. Det är kanske fritt fram att kamma löss offentligt. Visst, jag tycker inte att man ska gömma sig för att man ser annorlunda ut eller är annorlunda men visst var detta över gränsen? Jag och David var dock ganska glada då showen avslutades i Hässleholm. image

På tal om Hässleholm så måste jag lägga på minnet att inte åka dit. Jag kommer nämligen inte av där. Perrongen ligger så mycket högre än rälsen så tåget kommer in så lågt så jag skulle aldrig komma av där. image

Vi har varit hemma i Lund för tvättning vilket behövs ungefär en gång i veckan annars så myser vi i sommarstugan. Denna gång hade jag dock även ett ärende till ortopedingenjören. Jag skulle prova ut de nya benhylsorna och de satt något tight men efter lite trixande så satt de bättre. Är det sommarens goda levende som gör sig påmint, men sätter det sig i så fall på låren? Vi inväntar nya knäleder från Tyskland, dessa har i för övrigt väntat på sen i mars då jag inte kunde komma längre med de stela proteserna, rehabilitering går långsamt.
Vi väntar och längtar efter Dan som kommer på måndag från Tyskland. Den vanliga beställningen är gjord, salta pingviner och rosé. Igår ringde han och meddelade att han åt den godaste burgundiska grytan någonsin så honom lider det ingen nöd på.

Såren är läkta men ärren finns kvar

Under denna helg förra året kom sommarens andra psykiska genomklappning. Dan hade tidigare under veckan skjutsat David upp till farmor och farfar i Vretstorp och jag fick rapporter om hur bra han hade det. Fredag morgon åkte Dan till Tyskland för den årliga sommarsemestern som vi så många år i rad gjort tillsammans. Fredag eftermiddag kommer överläkaren in till mig med en allvarlig rynka mellan ögonen. Det var brist på intensivvårdsrum så de behövde mitt enkelrum då svårt sjuka människor for med ambulanser runt hela Skåne i jakt på dessa rum. Jag flyttades in i ett annat rum och fick dela rum med en man i respirator som behövde ständigt vak så då kunde jag ligga där som bara behövde hjälp ibland. Mellan oss hängde ett lakan och jag placerades längst in utan ljus från de neddragna fönstren. I detta mörker låg jag och lyssnade på hur personalen var tionde minut sög slem från respiratormannens lungor, hur de desperat försökte lösa frågan med mannens läckande stomi. Det bestämdes att i detta tighta läge fick patienterna bara använda personalens telefoner i max en minut. Då kom tårarna, hur skulle jag kunna hålla kontakt med Dan och David i max en minut? Till slut somnade jag denna vackra sommarfredagkväll med hjälp av sömntabletter och öronproppar. Lördagens morgon vaknar jag till ljudet av sugande slem, jag vill inte äta, jag bara gråter. Jörgen dyker upp och går till mitt gamla rum först som står tomt innan han hittar mig i mitt mörka kyffe. Han piggar som vanligt upp mig men ser att jag mår dåligt och lovar att komma imorgon igen. Morsan kommer igen och har luktärtor med sig från stugan som börjat blomma nu och jag försöker hålla tårarna men det går inte och hon blir lika ledsen som jag men vi pratar så mycket bra saker. Hon stannar till halv 10 på kvällen och då tar jag återigen en sömntablett. Söndag morgon kommer ronden, jag förklarar för läkaren jag inte känner att jag vill byta rum och att jag börjar få så ont på ryggen då flera sår gått upp igen. Han kan inget göra, han är inte behandlande läkare och han håller bara ställningarna under helgen. Jag gråter, delvis av smärta och sjuksköterskorna ger mig intravenös morfin mot de onda såren på ryggen som blir fler. Dan ringer, jag håller tårarna borta då jag inte vill oroa honom under hans välförtjänta semester och vi pratar någon minut mer än vi får men ingen stoppar oss. Jörgen och morsan kommer igen och de stannar fram till andra halvlek i fotbolls-VM. Jag tar min sömntablett och får mer intravenös morfin och somnar till min stora förtret före förlängningens upplösning.

Måndag morgon vaknar jag till samma ljud men smärtan har ökat. När sjukgymnasten Linda kommer in så börjar jag storgråta för hon har blivit min förtrogna och hon säger att hon har försökt men det går inte. Hon får mig att träna och det känns bättre. Min läkare gör ronden, ser min sår, går ut en stund och kommer tillbaka. Han har funderat och då jag gått ner mig så psykiskt och då såren öppnat sig mer och mer så ska jag flyttas till mitt gamla rum. Han menar att psykisk ohälsa hämmar fysisk läkning och förresten stod mitt rum ändå tomt, det hela hade handlat om personalbrist, inte om avsaknad av intensivvårdsrum. Jag fick mitt rum igen och undersköterskan Emelie som packade upp mina grejer igen snabbade sig med att sätta upp alla bilder och Davids teckningar så de inte kunde stjäla mitt rum igen.

Ett år har nu förflutit. Igår åkte Dan till Tyskland igen för den årliga sommarsemestern och jag och David åkte till stugan igen efter ett välbehövligt tvättbesök i Lund. Jag pratade igår med Dan som är på plats, jag behövde inte hålla tillbaka tårarna och vi fick prata så länge vi ville. Luktärtorna blommar igen, David plockade igår några som vi satte i en vas och placerade på bordet på altanen, inte i en hörna i ett mörkt sjukhusrum. image  I natt vaknade jag med en frusen David som kröp nära mig för värme och som sen somnade med tummen i munnen och jag somnade till ljudet av hans sugande på tummen, inte av en undersköterska som sög slem från någons lungor. Min rygg är definitivt läkt och går inte upp igen. Såren är läkta men ärren består.

Karin och trädgårdskonsten

I måndags fyllde jag år, 42 år, en hel evighet. Dan och David åkte in till Sölvesborg så David kunde köpa en present och när de kom hem med ett inslaget paket så höll David på att spricka av viljan att berätta vad den innehöll. Mina föräldrar kom sen och David bara skulle bada trots att vi var ensamma på stranden och det blåste halv storm. Efter den klassiska grillade laxfilén så blev det presentöppning och David fick äntligen avslöja sin hemlighet: image Ett hjärta som man ska ställa i trädgården och som han valt helt själv. Så glad jag blev över det!

Igår kom sen världens bästa Karin och hälsade på mig och David i stugan. Karin och David blev snabbt bästisar och han drog med henne till viken. De badade hur länge som helst och sedan kom David upp med händerna fulla med snäckskal som han sen satt och plockade med så han kan göra en tavla. Jag och Karin körde sen den svenska sommarklassikern rosé, grillat och potatissallad. Vi satt sen efter att David somnat och pratade och pratade. Sådana samtal som man kan ha när man känt varandra sedan lekis och vet allt om varandra. Med någon som har hela bakgrunden, någon som man nästan gråtit ögonen ur sig med, någon som man skrattat med så man haft träningsvärk i dagar med. Sådan är Karin för mig.

Efter en sen kväll och god natts sömn blev det en promenad runt omgivningen innan Karin skulle hem till sina barn och man. image image David fick i alla fall Karin att plocka en snäcka till innan hon for.

Nudisten

Vi är kvar i stugan och ikväll kommer Dan. Om någon undrar så är det varmt. David har kommit på ett sätt att förhålla sig till värmen, inga kläder. Han traskar ner till badet naken i sandaler, småstenar gör ju ont. Sen badar han i minst en timme innan han i samma skrud går hem. Nu springer han naken i trädgården och leker med sin ballong samtidigt som han äter godis och badar. Ingen falsk blygsamhet här inte. image När vi är på stranden så sitter jag uppe på land och väntar medan David badar med någon av assistenterna. Han busar och hoppar från bryggan och har just så kul som man ska ha det när man är fyra och ett halvt. Men jag halvt gläds och halvt våndas. Våndas av att jag inte kan vara med, jag vill ju vara den som gör allt sånt kul med honom. Istället sitter jag och svettas på stranden och möter alla dröjande barnblickar som säger till sina föräldrar att ‘hon har inga armar’. Det bekommer mig inte utan det som bekommer är den hyschande föräldern. Vadå, tror de inte att jag vet att jag inte har armar? Varför inte låta barn fråga?

Huvudsaken är dock att han har roligt, som i förgår då han åkte minitåget med mormor från Tredenborg in till stan. image image Detta tåg går varje dag denna vecka så det gäller att passa på. Igår var vi återigen inne i stan och kollade in tivolit. Inget för David men han vann en gosekrokodil genom att dra i ett snöre för 30 kronor. Vi gick till Davids stora förtret lottlösa ur chokladhjulet, tur det för annars hade vi blivit för tjocka. Just nu ligger den lille nakne livsnjutaren i en solstol och äter en godisrem från marknaden och jag sitter och myser under körsbärsträdet, dock utan godisrem.

David är OCKSÅ en fotbollshjälte!

Vår lille sillastrybare vann idag en frisbee med Mjällby AIF-tryck på Killebomfestivalen i Sölvesborg. Denna bedrift gick ut på att lägga en straff mot ett litet mål av papper med hål i. David är smart, istället för att skjuta från straffpunkten så dribblade han ända fram och la bollen i mål och det godkändes. Vilken fotbollshjälte! image Igår loggade jag ut från datorn på Arbetsförmedlingen och gick på semester. Nästa gång jag använder mitt tjänstekort blir den 10 augusti. Jag och min assistent tog tåget till Lund och mötte Dan och David på perrongen. Vi kramade om Dan som ska ha några vilodagar för sig själv och vi andra begav oss till stugan i Sölvesborg. Efter en promenad med vår granne Maria och dotter Izabelle, som förresten ville ta ett kvällsdopp genom att lägga sig raklång i havet med kläder och allt, så blev det en tidig nattning. Innan dess hann förresten David ramla av stolen på altanen så han fick en blåtira, drama på Tredenborgsslätten denna kväll.

Idag gick vi upp tidigt och bytte assistent vid tågstationen, Anita åkte hem och Sanna kom. Det är ju festival i stan med marknad idag. Vi började med klassikern, gårdsmarknad hos Inter sport med superrea. Jag fyndade en vinterjacka på sommarens hittills varmaste dag men vadå, den var ju billig. Efter att ha köat i nästan en halvtimme så gav vi oss ut på marknaden. Mitt i allt detta så ringde en korrdinator från sjukhuset i Göteborg för att ordna med mitt förestående besök där för en bedömning av ossiointegrerade titanskruvar. Hon ville tidigarelägga mitt besök och jag blev jätteglad för ju tidigare det kommer igång desto tidigare kan jag kanske gå igen!

David var ute efter en stjärnballong för det hade han sett på ett studentflak tidigare i juni, han nöjde sig dock med en Kalle Ankaballong. Denna ballong hade för övrigt så långt snöre så han knockade två cyklister på väg hem. Efter hans bragd vid Mjällbys stånd gjorde vi de klassiska fynden, strumpor till David, godisrem och brända mandlar och nu sitter vi återigen under körsbärsträdet. Ljuva, ljuva sommar!