Nyopererad

Väcktes i morse kring klockan 6, insomningstabletten kvällen hade gjort sitt jobb, bara för att ta nya mediciner, dvs premedicineringen. Vid 7 hämtades jag för vidare transport ner till operation där jag fick ligga i en hörna och vänta en timme. Hann då se en operationsklädd liten kille med sin likadant klädda mamma. Mamman distraherade sin lille pojke så gott hon kunde, liksom jag hade gjort, och han skrattade högt. En kvart senare kom hon ut från operationssalen med tårarna rinnande och berättade hur jobbigt det var att vara med då han sövdes. Satte min egen operation i en annan proportion, det är ju så mycket värre då ens eget barn mår dåligt än för en själv. Vid halv 9 sövdes jag och var åter vid medvetande vid halv 3. På väg till uppvak fick jag intravenös morfin och som jag svettades! En vanlig biverkning på mig vad gäller intravenös medicinering. En snäll undersköterska la en ihopknuten plasthandske på min panna och hade roligt åt den fina lugg som fingrarna gav, men det hjälpte. Men naturligtvis så hade jag ont så en läkare la en bedövningsspruta på rumpan som nådde en djup nerv som i sin tur bedövade högra benet och det blev bättre. Min kirurg kom sen och hon var mycket nöjd, hon hade tagit bort vävnad, muskler och en halv centimeter på benet men det var sådant som skapats efter amputeringarna. Hon hade sedan gjort en ny hudgenomgång och dragit fram hud från ovansidan av låret där det fanns ett överskott och lagt det unde istället. Nu gäller det bara att det läker bra men det vet jag först på fredag då första omläggningen sker. Efter lång tid på uppvak så kom jag återigen upp på avdelningen efter ett halvt dygn. Smärtan är ok, så som det brukar kännas efter en operation.

Epidural från helvetet

Jag har varit med om mycket smärta, oerhört mycket smärta men tror att dagens felinsatta epidural klår det mesta. Tanken var att jag skulle vara smärtlindrad från magen och nedåt men tydligen tar inte ryggmärgsbedövning på mig. Narkosläkaren bedövade huden vif ryggraden och stack sen in nålen i ryggraden och den hamnade fel, rätt mot en nerv. Det strålade och obehaget var enormt. Efter ett tag var den på plats, trodde vi, men den satt fel och gjorde bara ont, benen var inte bedövade. Tårarna började rinna, jag som aldrig gråter för smärta! Hon bad om ursäkt, vilket hon inte behövde göra för sånt händer ju faktiskt, hon ville göra det igen men lovade då att jag skulle få lugnande. Det lugnande strömmade in och det gjorde ont, men inte lika ont. Efter ett tag märkte vi att den inte tog nu heller. Det fick bli en kateter i ljumsken och se, den fungerade, högerbenet är nu lite bortdomnat och redo för operation imorgon. Nästa gång någon föreslår epidural så kommer jag att vägra.

Dags igen

Så här drygt fem år efter den stora amuputeringen så är det dags att justera lite på höger ben. Efter att skruvarna opererades i för två år sen så har det spänt och dragit kring höger ben och denna smärta har hela tiden accelererat. Vissa dagar kan jag knappt sträcka ut benet utan att det gör riktigt ont. Läkarna i Mölndal har konstaterat att det beror på att jag har för mycket ben, vävnader samt muskler (säkert) under huden varför de behöver ansa bort en del så huden får mer plats. Förhoppningsvis så försvinner smärtan då. Därför är jag nu i Mölndal på avdelning Care då operation väntar imorgon bitti. Jag har duschat i Descutan, blivit nålad i port-a-chaten och väntar nu på att åka ner och få ett epidural i ryggen. Allt för att undvika smärta. Har jag riktig tur så får jag åka hem på fredag men troligtvis på måndag. Hoppas innerligt på fredag för jag är riktigt trött på att vara på sjukhus nu!

Fem år sen

Jubileum är ju något man ska fira men mitt jubileum idag är inget att fira för mig, snarare något att begrunda samt vara tacksam över att jag kan sitta här idag och skriva om att det är just jubileum. För fem år sen så var det allt annat än självklart att jag skulle kunna vara här idag. För fem år sen låg jag i respirator och svävade mellan liv och död, sjukare än vad jag var då kan man inte vara utan att dö. Så nära var det.

Det hela började på morgonen den 17:e februari 2014. Jag vaknade den mörka februarimorgonen med extrem frossa och funderade på att pilla i mig två alvedon så jag kunde åka till jobbet. Det var ju jag som skulle lämna David på dagis och dessutom hade jag ju bara jobbat en vecka efter halsflussen och då jag slutade med antibiotikan två dagar tidigare så borde jag ju vara frisk nu. Jag valde ändå att sjukskriva mig. Mailade min kollega och bad henne avboka mina möten, igen. Mailade även min chef och skrev att nu var jag sjuk igen men kommer förhoppningsvis imorgen men i värsta fall i övermorgon. Strax efter det febrila mailandet började racet till toaletten. Nu trodde jag att jag istället blivit magsjuk och det rejält. Efter ett tag tappade jag räkningen på toalettbesöken men det handlade nog om ett femtiotal besök. Dan och David kom hem fram på eftermiddagen och jag lyckades få i mig lite mat och trodde att jag var lite piggare men det höll inte i sig länge. Då vi alla trodde att jag var magsjuk så isolerades jag till sovrummet och Dan och David sov i vardagsrummet. Jag kunde inte somna, hade så ont i kroppen, diagnostiserade det till den ansträngning det är för kroppen att vara magsjuk. Fel diagnos, skulle det visa sig. Jag började även må illa och kräktes några gånger. Händer och fötter domnade av så jag la mig i ett varmt bad för att tina upp kroppen men det hjälpte inte, kom sen knappt upp ur badkaret för det gjorde ont överallt. Försökte lägga mig på golvet och ha benen högt så blodet skulle cirkulera bättre men inte det heller hjälpte. La mig igen i sängen men allt gjorde bara ont. Händerna ville inte lyda då jag skulle rätta till kläderna, fötterna kändes så trötta. Då började även andningen att bli tung, hur djupa andetag jag än försökte ta så blev andningen bara ytlig, tungan kändes svullen så jag trodde inte att luften fick plats genom svalget. Jag förstod nu att det inte var rätt, något stod oerhört fel till med mig. Med svag röst ropade jag på Dan så han kom in i sovrummet. ”Du måste ringa ambulans för jag har svårt att andas”. När Dan la sig så var det i tron att jag var magsjuk varför han undrade över denna dramatiska vändning. Först ringde han sjukvårdsupplysningen som direkt bad honom att ringa 112. Det gjorde han och de kom snabbt, antagligen blev det högt prio på larmet då det handlade om andning. En manlig och en kvinnlig sjukvårdare kom med munskydd till sig och syrgas till mig. Jag låg i sängen och förklarade varför vi kallat hit dem och jag tror att de trodde att det handlade om en panikångestattack för de bad mig att ta lugna och djupa andetag men det kunde jag inte. De satte på mig en syrgasmask men den ville jag inte för jag mådde ju illa. Då röt den manlige sjukvårdaren till så jag vågade inget annat än att ha den på. De tog med mig ner i ambulansen så jag gick sakta ner för trappan och in i ambulansen. Föga visste jag att det var sista gången jag använde mina egna ben, jag visste inte heller att jag inte skulle komma hem på sju månader. Väl i ambulansen så fortsatte jag klaga över att jag mådde illa, ville inte kräkas inför dem. Men den kvinnliga sjukvårdaren plockade lugnt fram en påse, om i fall att. Hon kämpade sen med att sätta en nål i armvecket men hittade ingenstans att sticka mig. Jag hörde den manlige sjukvårdaren kontakta sjukhuset och beskrev mig som ”kvinna, 40 år, kräkningar, domningar samt andningssvårigheter”, sen sa han, ”ok, vi är där om fem minuter”. Sen backade ambulansen hela gatan, då var jag rättvänd och sen körde han och då satt jag baklänges, och mådde illa, men vi var oerhört snabbt på akuten i Malmö. Där möttes jag av ett team av olika kompetenser som lyfte över mig på en säng och körde in mig i ett rum. De var alla väldigt professionella men inte speciellt rädda om de kläder jag fått på mig med mina, som det kändes som, boxhandshänder. Nattlinne och bh klipptes upp, tyckte det var onödigt, jag kunde ju själv ta av mig men det gick de inte med på, det var tydligen bråttom. Jag kände mig som en formel 1 bil som är inne på däckbyte, överallt runt mig stod det någon och fixade. De presenterade sig alla och berättade vad de gjorde, jag hängde inte riktigt med på vad de egentligen gjorde men har förstått i efterhand att de satte infarter. Jag fick nålar i armvecket, en i ljumsken, en i nacken, elektroder sattes på bröstet, klämma på fingret, syrgasmask över munnen (som jag återigen inte ville ha för jag mådde illa, den unga killen förklarade då fint att jag i så fall fick kräkas i den för det var viktigare att den var på). Efter en stund stannade alla upp och läkaren berättade att han var hemskt ledsen men jag hade fått mördarbakterier samt blodförgiftning. Har i efterhand förstått att det var ett felaktigt språkval då det heter sepsis men det hade jag nog inte fattat vad det var då. Han fortsatte att berätta att han måste lägga mig i respirator. En narkosläkare bredvid mig berättade att han skulle göra så jag fick sova en stund. Hann tänka innan jag slocknade att, nej, jag glömde ju telefon, pengar och nycklar hem, hur ska jag då göra när jag vaknar imorgon och ska åka hem? Men jag skulle inte komma hem dagen därpå så det hade jag inte behövt oroa mig för. Tydligen var förloppet oerhört snabbt, en kvart efter att jag kom in så kolappsade lungorna och jag låg i respirator. Allt eftersom så sviktade fler och fler organ varför all stark antibiotika man kunde tänka sig sattes in. En läkare sökte upp mig på sommaren då jag låg på infektionskliniken i Malmö och berättade att han var med den natten och hade aldrig varit med om ett så snabbt insjuknande i sepsis varför han inte trodde att han skulle träffa mig mer. Länge svävade jag mellan liv och död men det som räddade livet på mig var slutligen amputeringarna.

Alla hjärtans dag-omen

David är sjuk och då jag hade en tid på plastik för att ta fler mjukgörande kortisonsprutor i överläppen så ställde mormor upp och kom ner för att vara med David. Kändes inte riktigt bra att ta med ett tillfrisknande barn till ett sjukhus, även om han uppträder väldigt friskt. Han hade till exempel inga problem med att vara med och coacha på mitt träningspass idag:  Men varför känns historien så bekant? Jo, för samma sak hände för fem år sen, David var sjuk och mormor kom ner och passade honom på Alla hjärtans dag. Varför jag inte ville vabba den gången för fem år sen var för att jag veckan innan varit sjukskriven för halsfluss och nu behövde jag jobba ikapp. Men jag hann aldrig jobba ikapp, fyra dagar senare låg jag i respirator med 50 % chans att överleva i en septisk chock, David var då tre år. Men genom fantastiskt arbete från sjukvården så överlevde jag. David är nu åtta år och jag är fortfarande här och tänker fortsätta vara här för en sak stämmer inte i den igenkännande historien, jag har inte varit sjuk i halsfluss den här gången.