Inte mitt smartaste drag

Egentligen är detta alldeles för dumt att skriva om men så här på fredag och i slutet av februari så får man faktiskt bjuda lite på sig själv. Igår kväll tittade Dan på hockey i sovrummet så jag och David tittade på en film i vardagsrummet. David var lite sur på mig då jag ”tvingat” honom att riva ett slott han byggt på sitt golv av trästavar men vi var ju tvugna att vara tråkigt vuxenpraktiska och städa. Han satt istället och lekte med en rulle med hål rätt igenom som Dan köpt för att träna ryggen på. Det var ju jättekul att föra in den smala lilla pojkarmen i den så det såg ut som om han hade ett stort svart bandage på armen. För att muntra upp honom så förde jag också in min något större vuxenarm i rullen men upptäckte alldeles för sent att jag kommit alldeles för långt in. Rullen satt helt fast och jag försökte trycka ut den med den andra armen men den rörde sig inte ur fläcken. Vi fick ropa på Dan som just då befann sig i avgörandet av tredje perioden mellan Malmö-Örebro. Han kom ut och fann sin fru liggande i soffan med en träningsrulle upptryckt halvvägs till axeln på armen. Han försökte då dra av den men det slutade bara med att han drog med hela mig så jag lyfte. Hur skulle vi få av den? Dan bar in studsmattan så jag kunde komma ner lite lägre och sen fick han hjälpa mig upp i sittande läge så jag kunde hasa mig ner på studsmattan. Väl där så petade han in tvål i det smala utrymmet mellan arm och rulle och jag tog spjärn med andra armen mot studsmattan då jag upptäckte att det blödde från den fria armen. Men hur hade det gått till? Troligtvis rev jag upp ett sår då jag i ren desperation försökte få av rullen. Så nu satt jag där med en blödande fri arm, en arm med en gigantisk träningsrulle på, en son som var rädd för att mamma skulle förbli sådan och en man som uppenbarligen mycket hellre tittade på upplösningen i hockey än att försöka avlägsna en jätterulle från sin frus arm. Men efter en massa vridande och dragande så ploppade den av. Så vad som skulle ha varit en fridfull kväll i familjens sköte höll på att sluta med ett oerhört pinsamt besök på akuten. Lär jag mig något av detta? Troligtvis inte. Här sitter jag dagen efter med en ömmande vänsterarm och en sårig högerarm med den omtalade träningsrulle i famnen.

Träningssugen

För första gången på sex år så har jag inga operationer inplanerade under den närmsta tiden. Känns ganska konstigt att inte ha något på gång, inte vänta på någon operationskallelse. Visst finns det operationer kvar att göra, Plastik har ju en del renovering av ansiktet kvar men då jag opererades där den 19 december så lär det dröja innan nästa steg tas. Denna operationslöshet har genererat i en ökad träningslust vilket i sin tur gett en bättre kondition samt mindre trötthet. Den senaste tiden har jag därför kommit upp i inte mindre än fem träningspass i veckan där jag bland annat hoppar studsmatta 50 minuter varje gång. Nackdelen är dock att fjädrarna går sönder titt som tätt varför nya ideligen måste sättas dit. Nu börjar företaget som levererar dessa fjädrar att tröttna på mig och har föreslagit en ny studsmatta med starka gummiband istället. Det har nämligen visat sig att det blivit trendigt att likt spinning träna i grupp fast på studsmatta och därför har utbudet ökat markant den sista tiden. När jag började med mitt hoppande så fanns typ två modeller på marknaden. Tänk att jag är så trendig😉. Men den här träningshysterin kommer inte att hålla i sig för evigt, snart kommer våren och då lockar andra frestelser än att hoppa inomhus på en studsmatta så det gäller att passa på den här korta tiden. Och imorgon kommer celebert besök från hufvudstaden…

Konsekvenser av Lunds kommuns sparande

I gårdagens tidning Sydsvenskan så fanns ett reportage om Lunds kommuns nya sparidé, att kräva in 65 kronor i månaden som en abonemangsavgift för hjälpmedel. Jag skrev om denna nya avgift på min blogg för någon vecka sen då brevet skickats ut. Jag trodde då att det skulle bli en dryg avgift för många äldre och ensamstående. Enligt reportaget så var denna tanke rätt, tyvärr. Hjälpmedel har enligt Sydsvenskan lämnats tillbaka i massor då man inte har råd att hyra t.ex en rollator då kostnaden blir 780 kronor per år. Men vilka kan då konsekvenserna bli för den som lämnat tillbaka sitt hjälpmedel? Det finns ju en anledning till att en utbildad arbetsterapeut eller fysioterapeut föreskrivit dessa hjälpmedel. Man får ju inte ett hjälpmedel för skoj skull. En av ovannämnda terapeuter kommer hem till dig och provar ut vilka hjälpmedel du behöver. I mitt fall handlar det om ett gåbord, en specialanpassade rollator, manuell rullstol, en förhjöningskudde, armstöd på toaletten, en duschstol mm. Jag behöver verkligen mina hjälpmedel för annars hade jag fått ligga i sängen hela dagen, dessutom hade mitt assistansbolag krävt att jag haft dessa hjälpmedel för mina assistenters arbetsmiljö. Tänk de som har hemtjänst, i de fallen kräver också kommunen att du har hjälpmedel för alla hemsjukvårdares arbetsmiljö. För oss är denna avgift därför tvingande. Det finns så klart en liten skara som bara behövt sina hjälpmedel en kortare tid och som nu fått loss tummarna och lämnat in dem. Men det är nog ganska få, de flesta behöver sina hjälpmedel. Tänk en äldre som behöver sin rollator men som lämnat in den på grund av sin ekonomi, antingen så blir den personen isolerad i sitt hem eller så kanske personen ändå går ut och då tappar balansen och skadar sig. Enligt reportaget så är summan kommunen drar in också försvinnande liten men om konsekvenserna blir fler skador så äts den summan upp rätt snabbt. Hur tänker Lunds kommun, varför attackera en grupp i samhället som redan har det tufft som det är? Finns inget konsekvenstänk över huvud taget? Själv kommer jag att behålla mina hjälpmedel för jag har inget val.

Jag vågade titta

Igår kväll visades ”mitt” avsnitt i programserien ”När livet vänder”. Jag var tveksam till om jag skulle våga se programmet av olika anledningar, dels att jag var själv hemma då resten av familjen är på resa, dels för att jag med skräckblandad förtjusning redan sett programmet på min lilla iPad och dels för att det skulle bli konstigt att se och höra mig själv på den stora tv-rutan. Men så ändrade jag mig, sa till mig själv att om man snart är 47 år så får man banne mig vara tuff nog att våga se sig själv då man för en gång skull är på tv. Som bevis tog jag denna inte superbra bild men lite ursäktad är jag då jag har en gammal iPad och, just det, inga händer att hålla den med. Efter att programmet var slut så började det plinga och låta i den nämnda ipaden vilket visade sig vara en massa fina meddelanden från kända och okända personer vilket gjorde mig alldeles överväldigad av all positiv uppmärksamhet. Så roligt och tack alla som skrev! När man får så fin respons så blir man ju sugen på att göra om det…

På tv ikväll

Ikväll klockan 20.00 i SVT 2 sänds ”mitt” avsnitt i ”När livet vänder” där jag intervjuas av Anja Kontor. Programmet spelades in för snart ett år sen och programmet har legat ute på svtplay i några veckor men nu är det alltså TV-premiär.
Jag har redan sett avsnittet på svtplay och förfasat mig över att både se mig själv och höra mig själv men till slut vande jag mig vid både hur jag ser ut när jag pratar men framförallt vid att höra min egen röst. Känns dock lite nervöst…

Näthandelsproblem

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i att gå i affärer, speciellt inte för nöjes skull. När jag behövde något så tog jag mig ner på stan, handlade det jag behövde och begav mig hemåt. Så näthandel tycker jag är så bra och smidigt, beställa det du behöver och sen ta dig till ETT ställe för att hämta ut hela din beställning, och sen åka hem. Nu har detta utökats med ytterligare en tjänst, hemkörning om du handlar för en viss summa. Ännu bättre, nu behöver du inte ens ta dig till utlämningsstället. Men låter inte detta för bra för att vara sant? Svaret är ja. De som kör ut hos oss heter Budbee och de senaste beställningarna jag gjort har antingen sorterats fel eller blivit försenade av någon annan anledning. Vid de tillfällena har det inte gjort något då det inte varit någon brådska. I onsdags förra veckan hämtade jag min son som berättade att hans vinterskor förvandlats till namnamskor. Jag tittade på honom och undrade om han hade feber men när han hämtade sina skor så förstod jag liknelsen, hela undersidan av skon hade släppt från översidan varpå skon såg ut som ett stort gap, eller då namnamskor. Men köpa nya vinterskor i mitten av februari, nej, det tog emot men så kom jag på att det finns ett second-handföretag på nätet som heter Sellpy så raskt beställde jag två par skor i storlekarna 34 och 35 för en billig peng. Tänkte att vi nog har dem senast fredag och jag la till hemkörning via Budbee. Då det var ganska regnigt väder så skulle sonen klara sig med gummistövlar fram till dess att vinterskorna kom. Veckan och helgen kom och då inget hänt i tisdags så ringde jag Sellpy och då sa de att de skulle skicka varorna samma dag, de beklagade att de skickade det så sent. Dagen därpå fick jag sms från Budbee att de skulle leverera paketet på onsdagkvällen. Det var ju bra, då skulle han få sina skor till sportlovet så han kunde ha dem till fredag då han och hans pappa skulle bila neråt Tyskland på jakt efter lite snö för någon dags skidåkning. Men på kvällen fick jag sms att leveransen inte kunde genomföras då paketet blivit felsorterat. Jag letade upp Budbees hemsida men det fanns ingen kundtjänst att ringa, bara en chat. Efter viss väntan kom någon in på chatten som skulle svara på min fråga när paketet skulle komma. Det kunde han tyvärr inte säga och han beklagade så mycket men trodde de skulle komma kvällen därpå. Torsdagen kom och jag chattade återigen med Budbee för att höra om mitt paket skulle komma på kvällen. Återigen kunde de inte svara på det. Då ilsknade jag till och ifrågasatte deras service men återigen så bleklagde de sig. Jag ringde då Sellpy och fick faktiskt prata med någon som skulle kolla upp om mitt paket kunde levereras på kvällen och försöka skynda på dem. Klockan 14.00 fick jag sms av Budbee att de skulle leverera paketet nästföljande dag, dvs på fredag. Alltså försent för att David skulle kunna ha med sig skorna på resan. Dan och David fick då bege sig ut på stan och köpa nya skor och vi förlikade oss med att skorna skulle komma försent. De kom hem med nya skor i storlek 33, jag hade alltså missbedömt storleken på hans fötter och därför var det ju bra att jag beställt skor i storlek 34 och 35, lite att växa i. Under fredagens förmiddag så öppnade jag upp min mail och hade då fått mail från Sellpy. De beklagade att varorna inte kunnat levereras på torsdagkvällen och hade avbokat vår order. Jag slängde mig på telefonen och undrade vad de höll på med, varför hade de avbokat vår beställning? Tjejen i deras kundtjänst kunde inte svara på det utan bad killen jag pratat med att maila mig. Fick svar lite senare där han skrev att han trodde att vi inte ville ha varorna om de inte kunde levereras på torsdagen. Jag skrev tillbaka att det måste han ju kolla med kunderna först, tänk om min familj skjutit upp sin resa med ett dygn för att vänta in skorna. Han skrev då att de kunde skicka dem igen till oss om jag mailade mitt kontonummer så han kunde sätta in pengarna jag betalat för frakten, dessutom kunde jag få 100 kronor att handla för nästa gång. Jag skrev då i retur där jag undrade om han trodde att jag på riktigt skulle maila mitkontonummer då han kunde justera det via Klarna som känns som ett något säkrare betalningssätt. Jag undrade också vad jag skulle göra med 100 kronor att handla för, trodde han verkligen att jag skulle handla där igen? Så, nu är det så här, David är bortrest med sina nya skor, köpt i en affär med omedelbar leverans, de skor han skulle ha haft är på vift någonstans där ingen har koll på var de är eller om och när de kan levereras. Kanske jag i alla fall måste omvärdera min syn på handel i fysiska affärer, du vet i alla fall att du får med dig det du betalar för. Vill samtidigt varna lite för de företag jag varit i kontakt med, i synnerhet leveransföretaget Budbee, tre bortslarvade och försenade leveranser på två veckor är några för många.

Lunds kommun sparar

För att klara min vardag så har jag vissa hjälpmedel till hands. För att kunna förflytta mig så har jag en rullstol, för att kunna hålla mig ren har jag en duschstol, för att kunna resa mig med mina proteser så har jag ett gåbord. Hade jag inte haft dessa hjälpmedel så hade jag antagligen behövt bo på något vårdboende. Det är många som har hjälpmedel, bara vi ser sig om på stan en dag så upptäcker vi många äldre med sina rollatorer, funktionsnedsatta i sina rullstolar med mera. Dessa hjälpmedel har vi förmånen att låna av kommunen, gratis. När vi inte behöver dem längre så lämnar vi tillbaka dem. Men nu behöver kommunen spara och letar då med ljus och lykta efter fler inkomster. Att skola och barnomsorg sparar är allmänt känt, klasserna blir större och lärarna färre. Nu har kommunen hittat ännu en inkomstkälla; vi tar ut en abonemangsavgift på våra hjälpmedel! Nu heter det inte längre låna, nu ska vi hyra våra hjälpmedel. Men att ha ett hjälpmedel är inte ett frivilligt val, som andra saker vi hyr är, ett hjälpmedel är något man som gammal eller funktionsnedsatt måste ha. Det är till och med ett krav om du ska få hjälp. Vi kan inte bäras eller lyftas överallt som man kan göra med ett spädbarn. Om jag inte hade haft till exempel min rullstol så hade jag behövt bäras överallt vilket så klart är orimligt. Från och med 1 mars ska alla som har hjälpmedel betala en abonemangsavgift på 65 kronor i månaden, en knapp tusenlapp per år. För egen del är det egentligen inget problem men jag har bra förutsättningar, jag jobbar och jag delar boendekostnader med min man. Men alla har inte dessa förutsättningar, är du pensionär eller utförsäkrad med väldigt låg inskomst samt ensamstående så kan den här extra årliga tusenlappen bli en alldeles för hög belastning. Men den är tvingande, du har inget val, du måste ha dina hjälpmedel. Kan inte Lunds kommun hitta andra inkomstkällor? Eller varför inte inkomstpröva den insats? Barnens fritids och förskola inkomstprövas ju, har du väldigt låg inkomst så blir avgiften reducerad. Men inte hjälpmedel, där kostar det lika mycket om du som jag har ett flertal hjälpmedel eller om du bara lånar en rollator som du behöver för att ta dig runt i ditt hem eller för att ta dig ut. Är detta rätt? Eller smyger man helt enkelt på en avgift på en grupp som i regel varken kan eller orkar protestera? Jag hade mycket hellre levt mitt liv utan ett enda hjälpmedel men det kan jag inte, jag måste ha dem.

Köra bil på nytt

Jag tog mitt körkort den 10 september 1991 efter ett drygt halvårs bilkörningstränande. Då tyckte jag att det var så lätt, inget var otäckt eller skrämmande med bilkörning. Under åren då jag sen pluggade och inte körde bil så mycket då jag av ekonomiska skäl inte ägde någon bil så smög sig en viss osäkerhet på men när jag sen började jobba och skaffade bil igen så kom säkerheten tillbaka. Nu är det sex år sen jag körde bil och förutsättningarna har förändrats en hel del. Nu kan jag inte längre köra med ratt och pedaler utan måste lära mig ett helt nytt sätt att framföra en bil på då jag helt enkelt varken når pedaler eller ratt. Nu har dessa funktioner flyttats närmare så jag har en miniratt till höger om mig och till vänster sitter ett reglage där man bromsar genom att föra det framåt och gasar genom att föra det bakåt. Nu har vi en bil med all denna utrustning och idag skulle jag testköra på Bulltofta testområde med en representant från Trafikverket samt med den person som byggt om bilen. För säkerhets skull så hade ombyggnaren med sig ett dubbelt styrreglage så han kunde ta över om det gick fullkomligt åt skogen. Jag var ganska nervös när jag backade ut från parkeringsplatsen och körde in på testområdet. Bilen är ju dessutom en automatare så växelspaken finns kvar men en panel med knappar ersätter spaken då jag kör så då fick jag även lära mig vad alla bokstäverna på växelspaken heter, i och för sig den lättaste lärdomen. Men vad läskigt det är att bilen kör själv då man inte gasar! Bara sex km/h men ändå! Det var också konstigt att gasa bakåt och bromsa framåt men det är inte ens upp till diskussion att byta plats på dessa reglage av säkerhetsskäl. Snart förstod jag varför då jag kom upp i den hiskeliga farten av 26 km/h, då kändes det som om jag tappade kontrollen något och automatiskt tryckte jag reglaget framåt så bilen tvärnitade. Trafikverksmannen flög fram i bilen och föll på golvet. Han bältade sig sen… det var i och för sig skönt att bromsinstinkten att trycka ner bromsen satt kvar men jag blev rädd. Sen gick det bättre och efterhand hittade jag gas, broms och styrning på det nya sättet med väldigt djup koncentration, efter att vi var klara så upptäckte jag att jag spänt varenda muskel i kroppen. Men det dröjer innan jag ger mig ut på motorvägen i rusning, det kommer krävas många timmars övning, ungefär som att ta körkort igen fast jag slipper köra upp. Nu får jag själv bedöma när min körförmåga är tillräckligt bra. Lovar att förvarna samtliga då jag kommer fram till denna körstatus.