Back to Orup

Det har gått ett helt år sen jag skrevs ut från Orup, då hade jag varit där i nästan ett halvår med fördelningen två gånger i veckan. Nu skulle detta ske igen med två pass i veckan men det var nära att jag inte kom fram. Skånetrafikens taxi kom 20 minuter försent, men så är det varje gång så jag blev bara förvånad att den kom över huvudtaget. Väl där så fick jag träffa all fantastisk personal som nu för tredje omgången skulle ta hand om mig i rehabiliteringens tecken. Först skrevs jag in och inte mindre än två sjuksköterskor och en läkare ville bevittna såren kring mina skruvar och sedan tillsammans lägga om. Efter det fick jag sticka ner till sjukgymnastiken och återigen teststå i de korta proteserna under en kvart med lite balansövningar på det. Då jag är så otroligt otränad efter nästan sex veckors icke-befintlig träning så var det bara att bita i det sura äpplet och köra styrketräning, konditionsträning hann jag bara inte med (skyll på det…). Jag hann dock med ett besök hos arbetsterapeuten då det är hon som har hand om armprotesträningen. Känns som om den träningen kommer lite på undantag nu då allt fokus är på benen, ska dock försöka få in lite av den varan också. Tiden räcker dock aldrig till allt som jag vill göra.

Annonser

Elben

I morse lämnade jag David på förskolan och det är långt att köra från hemmet till skolan till jobbet med en elrullstol. Speciellt då den inte är helt fulladdad. Väl på jobbet så var det kurs hela dagen med en avstickare upp till Stortorget som ett delmoment. Halv 5 lämnade jag jobbet och körde den långa vägen till Davids skola då elrullstolen visade att den var lågt laddad. Jag blev lite nervös, skulle jag chansa och köra hem med risken att elen kanske tog slut halvvägs? En stol av denna kaliber väger 175 kilo, plus mig då och att frikoppla den och skjuta hem den hade blivit alldeles för tungt för min assistent. Jag fick alltså be henne att gå den långa vägen hem och hämta min manuella rullstol samt batteri och sen fick jag tinga plats i Davids klassrum för elrullstolen. Under tiden jag och David väntade så hann jag läsa en bok om mörkrädda grodor för David och en kompis. De andra barnen tyckte det var spännande och undrade varför vi kopplade upp den där. Jag förklarade för dem att då ens ben är hjul som måste ha el så måste man ladda dem ibland. Mitt eget sätt att skapa dramatik i vardagen men nästa gång jag ska köra långt så får nog batteriet hänga med i en icakasse bak på stolen.

Röntgade ben

Idag fick jag ett litet brev från Mölndals sjukhus med röntgenbilderna av mina ben.   img_0299Ganska fascinerade att se hur långa titanimplantaten är i båda benen och på bilden syns även hur många agraffer som använts för att läka ihop huden. 12 på vänstra benet och 25 på högra. Undrar hur skillnaden kan vara så stor? Jag är inte heller så förundrad över varför det från och till gör lite ont. Igår började jag jobba igen,  jobbar fyra timmar om dagen alla dagar så jag kan vila då jag kommer hem istället för tre längre dagar. Vilan behövs, idag somnade jag direkt efter lunch men snart ska jag nog vara på banan igen. På tisdag tas agrafferna bort och antibiotikan avslutas några dagar efter det så då kan jag nog så smått börja träna igen. Ett steg i taget, om några månader kommer nästa etapp vad gäller titanimplantat.