Kalle Anka

Träningen är i full gång på Orup och såret på högerbenet är nästan helt läkt. Idag har jag fortsatt med balansträningen med min korta proteser, även kallade stubbisar. Att det innebär smärta i benen då de ansträngs är jag väl medveten om då skruvarna håller på att växa in i skelettet men idag var det något mindre märkbart i högerbenet. Det är en framgång och då ser man ut så här, väldigt lik Kalle Anka.  Märk väl att jag faktiskt inte håller i britsen, det är minst en millimeter luft mellan armar och brits, ett under i balans… Under eftermiddagen så fortsatte träningen med de långa proteserna och idag tillät smärtan i alla fall 20 steg med gåbord. Tidigare har det gjort för ont så jag har mer hängt på gåbordet för att avlasta och då mer bara ståtränat.

Annonser

Osseo hang-over

I söndags hade jag en wine hang-over och imorgon får jag tydligen förvänta mig en osseo hang-over. Idag var det nämligen dagen D på Orup, jag skulle testa att stå, gå och sitta med långa proteser. Jag har tidigare gått med långa proteser men då satt dessa fast i hylsor men nu skulle de förankras direkt i skruven som sitter direkt i skelettet. Kerstin som är sjukgymnast och Eva som är ortopedingenjör tog tåget från Göteborg, hyrde bil i Lund och styrde mot Höör. Emil som också är ortopedingenjör kom från Lund med mina proteser. Två läkare och en sjukgymnast som alla jobbar på Orup var också med. Med denna enorma uppslutning så var jag ju bara tvungen att göra mitt bästa. Proteserna justerades och sen skruvades de fast på skruvarna i mina ben och sen testade jag att resa mig upp med hjälp av ett gåbord och två sjukgymnaster.  Och tänk att det gick riktigt bra! Jag fick sen sätta mig ner och resa mig igen några gånger. Efter detta fick jag gå lite men då började det att göra ont. Kerstin förklarade att det gör ont i början och då ska man lugna ner sig. Om två år så kommer skruvarna att vara till 90 % integrerade och nu har det bara gått två månader så jag ska förvänta mig att det känns. Imorgon kommer jag därför att få den beryktade osseo hang-overn, dvs ont i benen, men det går över. Jag fick även testa att ha dem på då jag satt i rullstolen och det kändes inte konstigt att sitta med dem för de kändes som en del av mig.  Jag kommer även att träna en del med mina så kallade stubbisar och det är korta proteser som man använder för att träna upp trycket in i benen. Dessa fick små svara ankfötter vilket ger en bredare bas vilket i sin tur gör det enklare att hålla balansen. Måste dock erkänna att jag blev väldigt lik Kalle Anka i dessa. Nu börjar alltså den stora utmaningen att successivt lära mig konsten att gå igen.

Fest och operationslöst

I lördags kom mina vänner och hälsade på mig så det blev vin, mat och massor med prat. Så som det ska vara då man känt varandra i en evighet eller i alla fall sen vi alla bodde i Älmhult och det var ju ett tag sen. I söndags var jag därför ganska seg men passade då på att lufta såret på benet i tre timmar, den sista stöten mot dagens besiktning. Idag åkte jag nämligen upp till Mölndal med en fullpackad väska för planen var operation imorgon om inte såret läkt i önskvärd omfattning. Jag var lite nervös då läkaren slet av omläggningen men han behövde bara kasta en blick på det innan han ställde in operationen. Om nu inte jag hemskt gärna ville opereras, frågade han med ett leende? Men nej, det ville jag ju inte! Nu är det ju dock så att såret är inte läkt än och det kommer att ta tid innan det är läkt då huden ärrats tre gånger av kirurgernas skalpeller men det är nu inget farligt sår. Nu är jag hemma igen och ser fram emot torsdagens utprovning av långa benproteser vilket jag mycket hellre gör än ligger nyopererad på Mölndals sjukhus. Imorgon blir det jobb istället för sjukskrivning!

Eventuell transplantation

Dagen har spenderats på Orup, klarade av att hoppa hela 35 minuter på studsmattan och stå sammanlagt 40 minuter på de korta proteserna. Förutom dessa framgångar så tränade jag även hela kroppen. Min sjukgymnast följde sen med hem och det visade sig att det gick att utföra de flesta träningsmomenten hemma. Sjukgymnasten från kommunen kom och lånade ut en stor fyrkantig kudde som jag kan ha som stöd då jag tränar med att stå vid soffan. En ganska bra dag. Min läkare från Mölndal ringde sen för att kommentera de bilder som jag mailat upp till dem på såren på mitt högra ben. Han var inte alls nöjd med min förmåga att läka så han vill nu överväga en hudtransplantation. Jag är bokad till operation den 4 april men jag ska åka upp dagen innan och om min kropp hittat förmågan att läka så ställer vi in operationen och jag får åka hem. Nu gäller det alltså att läka för jag vill verkligen inte behöva göra ännu en hudtransplantation. Förra gången jag tvingades att flytta hud så var jag inte ens medveten men läkarna flyttade hud från min rygg till utsidan av låren. Detta var strax efter amputationen och min hud var så svårt skadad så det var enda möjligheten. Då tog det ett år innan såren på ryggen var läkta och med det all smärta. Nu är det så klart inte så mycket hud som ska flyttas men frågan är var läkarna ska hitta oskadad hud, jag har ju en del ärr. Så, tips om läkning på två veckor emottages med största tacksamhet!

I stående

Varför ska det vara enkelt att åka till Mölndal med sjukresor då det kan vara krångligt. Idag skulle jag göra min åttonde resa till Mölndals sjukhus och då taxin kom så fick jag helt enkelt inte plats med min elrullstol då det redan satt en man i elrullstol i bilen. Skånetrafiken påstod att jag inte bokat med elrullstol vilket jag naturligtvis hade gjort men bokaren hade helt enkelt valt att ignorera detta. Jag bytte snabbt till min manuella rullstol som går att fälla ihop och hoppade över i ett säte så vi kom iväg. Väl framme i Mölndal så hade föraren fel adress dit jag skulle men jag lotsade honom rätt då jag först skulle till Ortopedkliniken där sjukgymnasten finns vilket är i en annan byggnad än själva sjukhuset. Chauffören var sen snäll och kollade upp min resa hem men då fanns inte den. Jag började så smått undra om kvinnan som bokade min resa hade rökt på eller något. Min assistent gjorde sen en heroisk insats som lyckades återboka min resa hem.

Nu var jag i alla fall framme på Mölndals ortopedklinik där sjukgymnasten Kerstin var med ortopedingenjör samt min sjukgymnast från Orupssjukhuset. En hel delegation som bestämt sig för att få upp mig på benen och då måste jag ju leverera. Vi började med lite uppmjukning på britsen och sen fick jag på mig mina korta övningsproteser. Kerstin instruerade hur jag skulle vända mig på magen och sedan baklänges hasa ner på golvet, detta för att testa hur långt läkningen av skelettförankringen kommit. Det visade sig att den kommit väldigt långt.  Fem veckor efter operationen så klarade både mina ben och skruvarna att bära hela min tyngd och det var så underbart att få sträcka ut och vara i stående igen. Efter lite justerande så gjorde vi om proceduren igen och det blev enklare att både hasa ner och sen upp igen. Vi gjorde upp planer så nu ska jag till Orup och träna två gånger i veckan med start nästa vecka. Om en månad så kommer både sjukgymnast och ortopedingenjör från Mölndal till Orup för då är det dags att börja träna med långa proteser.

Efter detta besök så skulle vi åka inom Mölndals sjukhus, var antagligen detta moment som strulat till det för min förmodade pårökta bokare på Skånetrafiken. Väl där så fick jag träffa min läkare som ville se hur såren runt skruvarna läkte. Det högra benet var helt godkänt men det vänstra var fortfarande lite sårigt. Jag ska fortsätta att lägga om bara det vänstra benet med luftiga förband dagligen och om två veckor så ska jag skicka upp en bild för beskådande så ringer läkaren sedan upp mig, betydligt enklare än att åka upp en gång till. Vill det inte läka så blir det kanske en mindre hudtransplantation. Glädjande nog så drog han antibiotikan så kanske jag skulle våga mig på ett glas rosè till Melodifestivalen på lördag?

Protesträning

Igår kom jag äntligen hem. Ju närmare Lund jag kom desto sämre väder. I Göteborg var det ingen snö alls men i Lund hur mycket som helst. Dan och David kom hem efter mig då David tränat tennis och det var så härligt att träffa dem igen. Jag fick dock ett nytt smeknamn: Skruven. Under middagen ringde det på dörren och det visade sig vara ett blomsterbud med blommor till mig! Nyfiket rev vi av pappret och det var en mycket vacker bukett tulpaner från mina arbetskollegor. Så glad jag blev och så glad jag är över att ha så fina och förstående kollegor.

Idag har så protesträningen satt igång så skelettet kan börja vänja sig för den förändring jag utsatt dem för. Än så länge är det bara korta proteser som skruvas på skruvarna. Med dessa på ska jag sen göra rörelser med benen för att belasta samt trycka dem mot sänggaveln. img_0341 Ungefär samma pose som Anna Nicole Smith för några är sen men sen slutar jämförelsen. Det är en väldigt märklig känsla att sätta tryck på proteserna för det kittlar liksom inne i benen. Än så länge är det lite ömt men det kommer att bli bättre och bättre ju mer det läker.

Hemgång imorgon

Idag på förmiddagen så la läkaren om mina ben. Han var nöjd förutom att blodcirkulationen inte är helt optimal på det högra benet. Han ordinerade därför ytterligare sängläge. Att sitta uppe i ett par timmar, max, är okej men inte mer. Han vill inte att jag återgår i arbete förrän agrafferna är borttagna och de ska tas bort i Mölndal den 20 februari. Jag vill ju hemskt gärna börja jobba så fort det går så vi gjorde upp en plan. Han undrade först vad jag jobbar med och gjorde tummen upp då jag sa att jag jobbar på Arbetsförmedlingen, han hade nog inte blivit lika glad om jag sagt takläggare. Jag är då helt sjukskriven fram till den 20 februari, agrafferna tas bort och om det ser bra ut och cirkulationen fungerar som den ska så går jag i arbete den 21 februari. Jag kommer då att ändra mina arbetstider så jag jobbar två timmar på förmiddagen på min arbetsplats. Efter det åker jag hem och vilar i sängläge och sen jobbar jag två timmar till. Jag jobbar då varje dag så det blir sammanlagt 20 timmar. Ser det inte bra ut den 20 februari så blir det en hudtransplantation.

Idag har jag även träffat sjukgymnasten och här gäller det att komma igång direkt. Jag fick av henne två korta proteser och en skruvmejsel. Fram till nästa besök så ska jag två gånger varje dag skruva fast dessa i mina nyinsatta skruvar och börja stimulera benvävnaden via yttre tryck. Ett sätt var att ligga i sängen och trycka benen mot sänggaveln. Det är en läskig känsla att sätta tryck på benen då det känns som om det kittlar inuti benet.

Men imorgon får jag åka hem, äntligen, som jag längtar. David sa igår att han tyckte att det räckte och jag håller med. Nu har jag varit borta i 10 dagar. Dagen idag har förutom omläggning, röntgen och sjukgymnast gått åt till att rodda med allt. Maila chefen om sjukskrivning, boka tider för omläggning på vårdcentralen, meddela assistenterna om att jag kommer hem, beställa mediciner mm. Som tur väl var så skötte sjuksköterskan bokning av hemtransport…

 

Lördagsomläggning

I torsdags la doktorn om mina ben för första gången sedan operationen. Det vänstra benet såg mycket bra om men han var lite brydd över blodcirkulationen i det högra benet. Därför beslöt han att epiduralet skulle sitta över helgen och han själv skulle lämna sin jour på akuten för att lägga om såret på lördag. Igår, fredag fungerade smärtlindringen väldigt bra men då dosen är så hög så sov jag mest. Efter middagen igår som är vid 17.00 så tittade Maria in efter jobbet. Maria lärde jag känna på Hallands i Lund och vi hade så mycket att prata om så vi missade hela ”på spåret” som annars är heligt hos oss. Under tiden hon var här så fick jag byta avdelning över helgen. Jag hade tur för jag fick ett enkelrum med tv men utan fjärrkontroll. Vad ska man väl ha det till som arm- och benlös? Gäller att välja en kanal fredag kväll och sen hålla sig till den!

Idag kom så doktorn för omläggning. Han tog en bild på såret så jag kunde följa med i vad han pratade om. Jag tänker inte lägga upp bilden här men förstod varför jag har ont. Huden närmast skruven var nästa skinnflådd. I torsdags så var det där cirkulationen inte fungerat och kroppen hade då gjort sig av med den döda huden. Detta var bra, sa han för då kommer cirkulationen igång. Gör den inte det så får man transplantera hud dit från något annat ställe. På måndag är nästa omläggning så nu ska jag lägga mig igen i planläge och vila. Tror jag väljer SVT ikväl…

Äntligen smärtlindrad

Smärtlindringen efter operationen har inte fungerat tillräckligt trots pågående epidural som hela tiden pumpar in mediciner i kroppen. Idag besökte så den specialiserade smärtsjuksköterskan mig och konstaterade att jag inte fått tillräckligt med smärtlindrande medicin. Hon valde att helt ta bort epiduralen och istället höja mängden oxycontin som är långtidsverkande morfin samt höja oxynormen som verkar snabbt men sen inte håller så länge. Jag blev jätteglad över att hon verkligen tog tag i detta med min smärtproblematik och förstod att då jag opererats så många gånger de tre sista åren därför har en så mycket högre tolerans än alla andra. Läkaren dök sen upp inför den första omläggningen och jag fick se de två skruvarna som stack ut längst ned på mina korta ben. Inte helt olik en legogubbar. De hade även opererat in ett dränage för att avlasta benet från blod och annat krafs som uppstår men dränaget behövdes inte mer men det gjorde ont då det drogs! Han kollade även upp blodcirkulationen och han var inte helt nöjd med det högra benet så han plockade bort lite sårrester. För att säkra upp att cirkulationen blir bra så får jag behålla epiduralet men med en svag dos. Smärtmässigt hjälper den mig inte men kanske cirkulationsmässigt. Vilken tur att jag inte tog sikte på epidural vid Davids födsel för det hade nog inte hjälpt då heller.

Narkosbedömning

Idag har jag varit i Mölndal inför min väntade operation nästa måndag. Jag åkte dit för att träffa narkosläkaren men träffade alla förutom just narkosläkaren för han hade inte tid. Låter lovande inför den stora operationen med både narkos och ryggmärgsbedövning men det finns ju (väl) journalanteckningar. Först visiterades sjukgymnasten som började göra upp planer om en påbörjad protesträning redan fem veckor efter operation och då förslagsvis på Orup. Hon berättade vidare att hon redan beställt korta proteser i träningssyfte och visade även hur detta skulle gå till. Här blir det ingen långvarig surfning på morfinångorna inte utan upp på benen direkt. Jag fick även träffa de två kirurgerna som är de som ska utföra själva ingreppet. De varnade mig för att det kommer att göra mycket ont efteråt. Vid den förra operationen så var de ”bara” inne i benet och härjade men nu ska de även förankra muskler och hud vid skelettet så nu får jag verkligen göra skäl för det smärtstillande. Jag ska dessutom ligga still i sängen ungefär i tio dagar så skruvarna inte ramlar ut utan växer fast ordentligt. Okej, är jag säker på vad det är jag ger mig in på nu då? Svaret är ja. Visst kommer det att bli in i helsikes jobbigt och visst kommer jag säkert att bli vansinnigt arg, ledsen och alla andra negativa känslor man kan tänka sig. Alternativet är att jag stannar där jag är, i rullstolen, men då missar jag ju chansen att förhoppningsvis lära mig gå igen.