Inte helt godkänt än

Cirka sex veckor efter den senaste operationen i Mölndal så ville kirurgen ta en extra titt på sårläkningen, jag var uppe för tre veckor sen för att ta agrafferna men då såg det inte tillräckligt bra ut. Antibiotikan behölls och min mage har börjat acceptera medicineringen, läs acceptera, dvs magen är inte helt nöjd men det går. Jag har efter det i tre veckor varit på Vårdcentralen i Lund och lagt om såret och det har successivt läkt. Det tyckte min kirurg med men inte tillräckligt mycket. Hon rengjorde väl men var inte beredd på att avsluta antibiotikan än. Inte heller fick jag börja hoppa studsmatta igen. Jag berättade även att jag är väldigt öm under benet som om det är ett stort blåmärke där vilket det inte är. Läkaren berättade att det kan vara några nerver som kommit i kläm varför det upplevs som om man bränt sig eller har just ett blåmärke. Vi kunde däremot prova ut nytt stöd till protesen på högerbenet och jag fick resa mig några gånger till stående. Nu kan jag dock använda proteserna i sittande då jag är på jobbet och jag får börja gå runt lite i de korta proteserna. Jag måste även gå till vårdcentralen en gång i veckan för omläggning och läkaren vill se bilder en gång varannan vecka. Inte riktigt de svar jag ville få, jag ville ju få trappa ned på antibiotikan, börja hoppa studsmatta samt slippa vårdcentralen. Men man får inte alltid som man vill, jag behöver dock inte åka upp till Mölndal mer i vår utan det räcker om vi stämmer av via telefon. Återigen, den lata jag är glad medan den bättre jag vill komma igen och träna, inte lätt att ha en så kluven personlighet…

Annonser

I omläggningens tid

Det är inte bara att opereras, ha ont, ligga på sjukhus, vara sjukskriven och sen komma hem. Det krävs en hel del efterarbete också. Detta efterarbete kallas i detta fall för omläggning och ska skötas av proffsen vilket innebär ett oerhört stort spring, eller i mitt fall rullande, till Capio de senaste veckorna. Capio i centrum i Lund är nu inte den mest lättillgängliga vårdcentral på sin tredje våning med enbart en hiss som jag kan ta, dock så är den närmast. Två gånger i veckan ska såret läggas om och efter tisdagens omläggning fick jag glädjande nyheter från Mölndal dit bilder på såret mailas varje gång; antibiotikan kunde minskas något. Igår var det så fint väder i Lund så hela vår lilla familj drog ner till Stadsparken där David hittade ett nytt knep på Pokemonappen, man kunde iscensätta ett anfall av en Pokemon på sig själv och sen fota det.   Nu är ju ingen i familjen Pettersson/Eriksson något tekniskt geni så denna funktion har säkert funnits länge. När det är fint väder och vår, man har trappat ned på antibiotikan och man är äldre än 20 år (viktigt) så blir man liksom automatiskt sugen på rosé så vi begav oss till nyinvigda Kulturen. Väl där så satte vi oss ute och beställde in ovan nämnda dryck och David fick glass. Vi var ganska överväldigade över att vi kunde sitta ute utan att frysa. Är verkligen våren redan här? Cynisk som jag är så väntar jag nu bara på bakslaget…

Taxiresa genom Halland

Idag har jag åkt taxi i sex timmar. Taxichauffören hade inte bråttom och inte jag heller, egentligen, men det gick väldigt långsamt. Vid Hallandsåsen somnade jag på väg upp, inte så konstigt då honom jag delar säng med tittade på tennis i datorn långt in på småtimmarna tuggandes på vindruvor varför jag ideligen väcktes av tuggandet av vindruvskärnor. Men det var bra, vaknade inte förrän vi var vid Varberg. Väl upp i Mölndal, för det var dit resan gick nu knappt tre veckor efter operation så ville läkaren titta på såret. Hon plockade bort alla 24 agraffer och det var inte skönt men välbehövligt. Hon rengjorde och plockade bort lite läskiga hudavlagringar. Operationssåret hade inte riktigt gått ihop än så när jag frågade om jag får börja hoppa studsmatta igen så kom svaret snabbt: nej, absolut nej. Känslan att bli beordrad icke-träning är dubbel. Den förnuftiga sidan blir besviken då jag vet hur bra jag mår av träning medan den mindre förnuftiga, lite lata jag blir väldigt glad för då är det legitimt att ligga i sängen och titta på Prison break istället för att träna. Mindre bra för magen är att den superstarka antibiotikakuren ska fortsätta. Om tre veckor ska jag tillbaka och får då hoppas på att medicinen tas bort, samt att jag får börja träna igen, tycker mitt bättre jag.

TV-inspelning

I två dagar har vårt hem varit belamrat med filmkameror, stativ, monitorer, stora lampor med mera.    En tv-kanal har varit hos oss och spelat in ett litet program som kommer att sändas längre fram men vad det handlar om kan jag inte skriva om riktigt ännu. Igår filmade vi hela dagen både hemma och på stan, träffade två kollegor som nog undrade vad jag gjorde på stan med två män med filmkameror efter mig, får förklara mig på jobbet imorgon. Idag har sedan själva intervjun tagit plats med allt vad det innebär. Det har varit två spännande och händelserika dagar och det har varit riktigt intressant att få följa allt arbete bakom kameran och få se hur mycket jobb som läggs ner på ett program och då har de ändå mycket kvar vad gäller klippning och redigering. Återkommer med mer information längre fram…

Slanglös och hemma

Som mest var jag fast i sängen via fyra slangar som var fastsatta i kroppen på olika ställen. Den första slangen som var ett drän in i operationssåret för att leda bort vätska drogs ut i söndags, mitt i besöket av min Göteborgsmorbror med sambo. Den andra slangen som var den smärtstillande katetern i ljumsken rök på söndag kväll. Den hade ändå glidit ut av sig själv varför den inte var till så stor hjälp. När måndagen kom så fick jag träffa min läkare för omläggning. Det såg bra ut förutom ett litet område som hon var rädd för skulle bli missfärgat, där fanns även antydningar till vätskefyllda blåsor. Antibiotikakuren höjdes men det finns en risk för att hud måste transplanteras dit om inte huden återhämtar sig själv. Men det får sjuksköterskan i Lund avgöra på torsdag då såret ska läggas om där och foton skickas till Mölndal. Slang nummer tre åkte sen vilket var katetern. Jag undrade om man inte kan sätta in en kateter då och då, till exempel då man ska på fest så man slipper gå på toa hela tiden? Det kunde man inte. Efter det fick jag masa mig upp för första gången på en vecka och kunde då testa hur ont allt gjorde och det var hanterbart med lite medikamenter. Slang nummer fyra åkte sen måndag kväll och det var den som satt i port-a-cathen där bland annat dropp och sövningsmedel sattes in. Slangfri till slut och fri att äntligen åka hem vid tisdag lunch. Men inte fri att jobba. Jag måste vara hemma denna vecka och ha benet i högläge så det inte svullnar för mycket och då det fortfarande gör lite ont så behöver jag knapra lite smärtstillande. De medicinerna gör mig inte speciellt smart heller varför det är bäst att jag ligger i sängen med benet i högläge konsumerande Netflix-serier.

Mölndal by weekend

Nej, jag fick inte åka hem idag men efter föregående natt så är jag bara nöjd med det. Igår eftermiddag fick jag påfyllning av bedövningen på ischiasnerven som gjorde mig smärtfri på baksidan av låret. Runt 2 i natt vaknade jag av att det gjorde oerhört ont i benet. Bedövningen hade släppt och katetern som bedövar främre sidan av låret som satt i ljumsken hade glidit ut, allt samtidigt. Nattsjuksköterskan fick ringa narkosjouren och fick sen ge mig rena hästkuren med smärtstillande. Halv 5 gjorde det ont igen så in med en ny omgång av smärtstillande. Jag låg sen i halvdvala fram till dess att smärtsjuksköterskan kom upp vid 8 och gav mig intravenös morfin. Detta upprepades några gånger innan jag åkte ner till operation för att sätta in katetern i ljumsken. Då läkaren var från Älmhult så blev det naturligtvis extra bra. Jag sederades sen och min kirurg la om benet. Sedering är rätt spännande, man liksom sover men inte lika djupt som vid narkos, tydligen låg jag och snarkade men vägrade slappna av i benet innan hon sa till på skarpen. Efter det låg jag en stund på uppvak och fick mer smärtstillande. Min kirurg visade sen en bild på benet och det såg så fint ut, inget sår utan bara prydliga agraffer. Efter allt jag skrivit om smärtstillande och vilka enorma doser jag fått så kan man räkna ut att det ger effekt. Så dåligt jag mådde då jag kom upp på avdelningen! Huvudvärk som om jag varit på fest i flera dagar, illamående, trötthet, ingen aptit, gnällig, svettig, tur jag fick stanna kvar, Dan och David hade inte velat ha mig hemma ikväll!

Nyopererad

Väcktes i morse kring klockan 6, insomningstabletten kvällen hade gjort sitt jobb, bara för att ta nya mediciner, dvs premedicineringen. Vid 7 hämtades jag för vidare transport ner till operation där jag fick ligga i en hörna och vänta en timme. Hann då se en operationsklädd liten kille med sin likadant klädda mamma. Mamman distraherade sin lille pojke så gott hon kunde, liksom jag hade gjort, och han skrattade högt. En kvart senare kom hon ut från operationssalen med tårarna rinnande och berättade hur jobbigt det var att vara med då han sövdes. Satte min egen operation i en annan proportion, det är ju så mycket värre då ens eget barn mår dåligt än för en själv. Vid halv 9 sövdes jag och var åter vid medvetande vid halv 3. På väg till uppvak fick jag intravenös morfin och som jag svettades! En vanlig biverkning på mig vad gäller intravenös medicinering. En snäll undersköterska la en ihopknuten plasthandske på min panna och hade roligt åt den fina lugg som fingrarna gav, men det hjälpte. Men naturligtvis så hade jag ont så en läkare la en bedövningsspruta på rumpan som nådde en djup nerv som i sin tur bedövade högra benet och det blev bättre. Min kirurg kom sen och hon var mycket nöjd, hon hade tagit bort vävnad, muskler och en halv centimeter på benet men det var sådant som skapats efter amputeringarna. Hon hade sedan gjort en ny hudgenomgång och dragit fram hud från ovansidan av låret där det fanns ett överskott och lagt det unde istället. Nu gäller det bara att det läker bra men det vet jag först på fredag då första omläggningen sker. Efter lång tid på uppvak så kom jag återigen upp på avdelningen efter ett halvt dygn. Smärtan är ok, så som det brukar kännas efter en operation.

Epidural från helvetet

Jag har varit med om mycket smärta, oerhört mycket smärta men tror att dagens felinsatta epidural klår det mesta. Tanken var att jag skulle vara smärtlindrad från magen och nedåt men tydligen tar inte ryggmärgsbedövning på mig. Narkosläkaren bedövade huden vif ryggraden och stack sen in nålen i ryggraden och den hamnade fel, rätt mot en nerv. Det strålade och obehaget var enormt. Efter ett tag var den på plats, trodde vi, men den satt fel och gjorde bara ont, benen var inte bedövade. Tårarna började rinna, jag som aldrig gråter för smärta! Hon bad om ursäkt, vilket hon inte behövde göra för sånt händer ju faktiskt, hon ville göra det igen men lovade då att jag skulle få lugnande. Det lugnande strömmade in och det gjorde ont, men inte lika ont. Efter ett tag märkte vi att den inte tog nu heller. Det fick bli en kateter i ljumsken och se, den fungerade, högerbenet är nu lite bortdomnat och redo för operation imorgon. Nästa gång någon föreslår epidural så kommer jag att vägra.

Dags igen

Så här drygt fem år efter den stora amuputeringen så är det dags att justera lite på höger ben. Efter att skruvarna opererades i för två år sen så har det spänt och dragit kring höger ben och denna smärta har hela tiden accelererat. Vissa dagar kan jag knappt sträcka ut benet utan att det gör riktigt ont. Läkarna i Mölndal har konstaterat att det beror på att jag har för mycket ben, vävnader samt muskler (säkert) under huden varför de behöver ansa bort en del så huden får mer plats. Förhoppningsvis så försvinner smärtan då. Därför är jag nu i Mölndal på avdelning Care då operation väntar imorgon bitti. Jag har duschat i Descutan, blivit nålad i port-a-chaten och väntar nu på att åka ner och få ett epidural i ryggen. Allt för att undvika smärta. Har jag riktig tur så får jag åka hem på fredag men troligtvis på måndag. Hoppas innerligt på fredag för jag är riktigt trött på att vara på sjukhus nu!

Fem år sen

Jubileum är ju något man ska fira men mitt jubileum idag är inget att fira för mig, snarare något att begrunda samt vara tacksam över att jag kan sitta här idag och skriva om att det är just jubileum. För fem år sen så var det allt annat än självklart att jag skulle kunna vara här idag. För fem år sen låg jag i respirator och svävade mellan liv och död, sjukare än vad jag var då kan man inte vara utan att dö. Så nära var det.

Det hela började på morgonen den 17:e februari 2014. Jag vaknade den mörka februarimorgonen med extrem frossa och funderade på att pilla i mig två alvedon så jag kunde åka till jobbet. Det var ju jag som skulle lämna David på dagis och dessutom hade jag ju bara jobbat en vecka efter halsflussen och då jag slutade med antibiotikan två dagar tidigare så borde jag ju vara frisk nu. Jag valde ändå att sjukskriva mig. Mailade min kollega och bad henne avboka mina möten, igen. Mailade även min chef och skrev att nu var jag sjuk igen men kommer förhoppningsvis imorgen men i värsta fall i övermorgon. Strax efter det febrila mailandet började racet till toaletten. Nu trodde jag att jag istället blivit magsjuk och det rejält. Efter ett tag tappade jag räkningen på toalettbesöken men det handlade nog om ett femtiotal besök. Dan och David kom hem fram på eftermiddagen och jag lyckades få i mig lite mat och trodde att jag var lite piggare men det höll inte i sig länge. Då vi alla trodde att jag var magsjuk så isolerades jag till sovrummet och Dan och David sov i vardagsrummet. Jag kunde inte somna, hade så ont i kroppen, diagnostiserade det till den ansträngning det är för kroppen att vara magsjuk. Fel diagnos, skulle det visa sig. Jag började även må illa och kräktes några gånger. Händer och fötter domnade av så jag la mig i ett varmt bad för att tina upp kroppen men det hjälpte inte, kom sen knappt upp ur badkaret för det gjorde ont överallt. Försökte lägga mig på golvet och ha benen högt så blodet skulle cirkulera bättre men inte det heller hjälpte. La mig igen i sängen men allt gjorde bara ont. Händerna ville inte lyda då jag skulle rätta till kläderna, fötterna kändes så trötta. Då började även andningen att bli tung, hur djupa andetag jag än försökte ta så blev andningen bara ytlig, tungan kändes svullen så jag trodde inte att luften fick plats genom svalget. Jag förstod nu att det inte var rätt, något stod oerhört fel till med mig. Med svag röst ropade jag på Dan så han kom in i sovrummet. ”Du måste ringa ambulans för jag har svårt att andas”. När Dan la sig så var det i tron att jag var magsjuk varför han undrade över denna dramatiska vändning. Först ringde han sjukvårdsupplysningen som direkt bad honom att ringa 112. Det gjorde han och de kom snabbt, antagligen blev det högt prio på larmet då det handlade om andning. En manlig och en kvinnlig sjukvårdare kom med munskydd till sig och syrgas till mig. Jag låg i sängen och förklarade varför vi kallat hit dem och jag tror att de trodde att det handlade om en panikångestattack för de bad mig att ta lugna och djupa andetag men det kunde jag inte. De satte på mig en syrgasmask men den ville jag inte för jag mådde ju illa. Då röt den manlige sjukvårdaren till så jag vågade inget annat än att ha den på. De tog med mig ner i ambulansen så jag gick sakta ner för trappan och in i ambulansen. Föga visste jag att det var sista gången jag använde mina egna ben, jag visste inte heller att jag inte skulle komma hem på sju månader. Väl i ambulansen så fortsatte jag klaga över att jag mådde illa, ville inte kräkas inför dem. Men den kvinnliga sjukvårdaren plockade lugnt fram en påse, om i fall att. Hon kämpade sen med att sätta en nål i armvecket men hittade ingenstans att sticka mig. Jag hörde den manlige sjukvårdaren kontakta sjukhuset och beskrev mig som ”kvinna, 40 år, kräkningar, domningar samt andningssvårigheter”, sen sa han, ”ok, vi är där om fem minuter”. Sen backade ambulansen hela gatan, då var jag rättvänd och sen körde han och då satt jag baklänges, och mådde illa, men vi var oerhört snabbt på akuten i Malmö. Där möttes jag av ett team av olika kompetenser som lyfte över mig på en säng och körde in mig i ett rum. De var alla väldigt professionella men inte speciellt rädda om de kläder jag fått på mig med mina, som det kändes som, boxhandshänder. Nattlinne och bh klipptes upp, tyckte det var onödigt, jag kunde ju själv ta av mig men det gick de inte med på, det var tydligen bråttom. Jag kände mig som en formel 1 bil som är inne på däckbyte, överallt runt mig stod det någon och fixade. De presenterade sig alla och berättade vad de gjorde, jag hängde inte riktigt med på vad de egentligen gjorde men har förstått i efterhand att de satte infarter. Jag fick nålar i armvecket, en i ljumsken, en i nacken, elektroder sattes på bröstet, klämma på fingret, syrgasmask över munnen (som jag återigen inte ville ha för jag mådde illa, den unga killen förklarade då fint att jag i så fall fick kräkas i den för det var viktigare att den var på). Efter en stund stannade alla upp och läkaren berättade att han var hemskt ledsen men jag hade fått mördarbakterier samt blodförgiftning. Har i efterhand förstått att det var ett felaktigt språkval då det heter sepsis men det hade jag nog inte fattat vad det var då. Han fortsatte att berätta att han måste lägga mig i respirator. En narkosläkare bredvid mig berättade att han skulle göra så jag fick sova en stund. Hann tänka innan jag slocknade att, nej, jag glömde ju telefon, pengar och nycklar hem, hur ska jag då göra när jag vaknar imorgon och ska åka hem? Men jag skulle inte komma hem dagen därpå så det hade jag inte behövt oroa mig för. Tydligen var förloppet oerhört snabbt, en kvart efter att jag kom in så kolappsade lungorna och jag låg i respirator. Allt eftersom så sviktade fler och fler organ varför all stark antibiotika man kunde tänka sig sattes in. En läkare sökte upp mig på sommaren då jag låg på infektionskliniken i Malmö och berättade att han var med den natten och hade aldrig varit med om ett så snabbt insjuknande i sepsis varför han inte trodde att han skulle träffa mig mer. Länge svävade jag mellan liv och död men det som räddade livet på mig var slutligen amputeringarna.