Narkosbedömning

Idag har jag varit i Mölndal inför min väntade operation nästa måndag. Jag åkte dit för att träffa narkosläkaren men träffade alla förutom just narkosläkaren för han hade inte tid. Låter lovande inför den stora operationen med både narkos och ryggmärgsbedövning men det finns ju (väl) journalanteckningar. Först visiterades sjukgymnasten som började göra upp planer om en påbörjad protesträning redan fem veckor efter operation och då förslagsvis på Orup. Hon berättade vidare att hon redan beställt korta proteser i träningssyfte och visade även hur detta skulle gå till. Här blir det ingen långvarig surfning på morfinångorna inte utan upp på benen direkt. Jag fick även träffa de två kirurgerna som är de som ska utföra själva ingreppet. De varnade mig för att det kommer att göra mycket ont efteråt. Vid den förra operationen så var de ”bara” inne i benet och härjade men nu ska de även förankra muskler och hud vid skelettet så nu får jag verkligen göra skäl för det smärtstillande. Jag ska dessutom ligga still i sängen ungefär i tio dagar så skruvarna inte ramlar ut utan växer fast ordentligt. Okej, är jag säker på vad det är jag ger mig in på nu då? Svaret är ja. Visst kommer det att bli in i helsikes jobbigt och visst kommer jag säkert att bli vansinnigt arg, ledsen och alla andra negativa känslor man kan tänka sig. Alternativet är att jag stannar där jag är, i rullstolen, men då missar jag ju chansen att förhoppningsvis lära mig gå igen.

Annonser